Formuleringen i rubriken är så bra att jag inte vet vad jag ska säga mer. Den anknyter till remissvaren på regeringens kodumma och ärkepopulistiska propå att ersätta de livslånga konstnärslönerna (som egentligen bara är garantier om en anständig inkomst i nivå med ett sjukvårdsbiträde) med tidsbegränsade projektanställningar.
Och den anknyter till en av David Karlssons många poänger i den bok som nämndes i förra inlägget. Poängen att det finns en skapande kärna i samhället vars arbete är det som genererar (ursäkta ordvalet) arbete åt många fler och bildning och framsteg åt alla.
2010/02/16 kl. 11:52 |
Heja!
2010/02/17 kl. 12:11 |
[...] John Swedenmark skulle kunna få mig att ändra [...]
2010/02/17 kl. 14:17 |
Ett kort svar till Anders på temat ekologi. Konstnärslönerna gör det möjligt att våga satsa på att göra det som ingen vill ha. Och det är i stort sett såna som får dom. Jag menar inte bara när dom väl tickar in kanske när man fyllt 50 och inte har så mycket kvar att se fram emot här i livet (självironi). Utan framför allt som nånting vid horisonten när man ger sig in i systemet på osäkra villkor i ungdomen och i ögonvrån ser sina gamla klasskamrater tjäna allt hyggligare. Konst bygger på gratisarbete och detta är ett av många sätt att pumpa in mening i systemet: ett sätt som inte alls passar alla och just därför är omistligt. En värld utan Ann Jäderlund eller Tobias Berggren – send in the terminators.