Samhällsdebatt är kultur

Det ser ut som att regeringen tänker göra slag i saken och fortsättningsvis ge Kulturrådet i uppdrag att bara bevilja produktionsstöd till de kulturtidskrifter som ägnar sig åt de sköna konsterna.

Det skulle innebära att en hel del idédrivna och samhällsengagerade tidskrifter måste säga ”tack för den här tiden”.

Det är aldrig bortkastat att påminna om villkoren för en kulturtidskrift, så som det hittills varit. Man är ett gäng som har lite tid över och satsar den på att spåna fram idéer, beställa artiklar, översätta, språkgranska, formge, ordna seminarier. Som erkänsla för det gratisarbetet kan de etablerade tidskrifterna få pengar till tryckning, viss administration och i bästa fall små arvoden till dem som inte tillhör redaktionen.

Samhället får alltså väldigt mycket för väldigt lite pengar. Intellektuellt arbete av hög klass, som bland annat utgör en av de främsta kanalerna för kontakt med nya strömningar i omvärlden.

En annan uppgift som kulturtidskrifterna sköter är att förmedla humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i läsbar form, nånting som universiteten inte har tid med eftersom de är mer inåtvända.

Regeringens tanke, att döma av det pressmeddelande som släppts – själva förordningen publiceras nästa vecka – är att produktionsstöd ska kunna utgå även till tidskrifter som går med vinst. Då blir det fler mottagare som kommer ifråga, vilket kräver nåt slags insnävning av villkoren.

Nämligen – som det ser ut – att ”kultur” får en mer begränsad definition, som inskränker sig till de sköna konsterna.

Det är samma budgetdrivna logik som förändrar definitionen av ”humanitära skäl” utifrån hur mycket pengar som anslagits till flyktingmottagande.

Ett slags byråkratisk nihilism.

Omfördelningen kan också beskrivas som att den som hädanefter vill jobba gratis med att sprida artiklar om viktiga samhällsfrågor i form av trycksaker isåfall får bekosta även tryckning och distribution.

Vilket är omöjligt. Ideellt arbete kan aldrig bli en bra affär, åtminstone inte på lång sikt.

Och de enorma summor som sparas in på detta sätt ska fördelas bland de ”riktiga” kulturtidskrifter som går med vinst (vilka det nu är).

En vis regering skulle dra helt andra slutsatser av kulturtidskrifternas produktionsvillkor. Framför allt den följande:

Att reflektera över samhället – lokalt, nationellt och globalt; historiskt, dagspolitiskt och utopiskt – är en kulturgärning lika fin och viktig som att skriva poesi, hugga monument eller hålla liv i en dammig hovteatertradition. Särskilt i en tid när försnabbningen av nyhetsflödet reducerat den politiska debatten till en tafflig kasperteater.

Jag ser framför mig en Akademi för politiskt tänkande, med samma status som till exempel krigs- eller konsthögskolorna, och samma samhällsnytta. Där skulle framtida debattörer skolas, med lika djup kunskap om historien som om samtidsfrågorna. För att aktivt kunna delta i diskussionen om hur samhället ska utformas.

Och i ett samhälle med en sån intellektuell bas skulle kulturtidskrifter (i vid bemärkelse) vara ett naturligt medium: de som funnits genom åren och de som importerar och själva odlar fram de allra nyaste ideerna och analyserna.

Samhällsdebatt är kultur: olönsam, nyskapande, byggd på ett märkligt samspel mellan individuell utveckling och kollektivt samarbete.

Men vad är kultur i ett samhälle där den inskränkts till att bara handla om estetik – för att inte säga det rent ut: underhållningskonsumtion?

Det blir kulturens uppgift att ta reda på den saken, vilket är det enda hoppfulla i hela situationen. Uppdraget att smuggla in samhällsdebatten kan bli rätt kreativt. Därmed inte sagt att det verkar särskilt kul att vara dissident. Och inte ger det några pengar heller.

Etiketter: kulturpolitik