Psykoanalysen som vänsterprojekt

Nya Arena drämmer till med ett temablock om psykoanalysen som radikalt projekt. Per Anders Svärd ger bakgrunden, Carin Franzén förklarar dess inflytande inom de humanistiska vetenskaperna och Diana Mulinari berättar om sin ungdom i Argentina, när psykoanalysen självklart stod på samhällsförändringens sida och gav form åt kampen.

Men mest skimrar Viktoria Jäderlings redogörelse för den egna psykoanalysen, ”skattefinansierad behandling för unga människor som led av psykisk ohälsa”. Både innehåll och stil samverkar för att fånga en stämning av att ha lärt sig leva, och att det minsann inte är så lätt. Hon suddar också effektivt ut motsatsen mellan psykoterapi och antidepressiv medicin: de utesluter inte alls varann.

Det enda man önskar sig är att Arena hade passat på att anknyta till en av förra årets viktigaste politiska böcker, psykoanalytikern Jurgen Reeders skoningslösa analys i Det tystade samtalet (Norstedts) av den institutionella bakgrunden till att psykoanalysen fasas ut från de offentliga åtagandena. Det är inte en bok bara för specialister, utan en rapport om hur New Public Management fungerar, med djup relevans lite varstans i samhället.

Numret är också i övrigt rikt och rekommendabelt. Per Wirtén kartlägger medbrottsligheten mellan liberaler och högerextremister i en essä som får oväntat eldstöd från Herbert Tingstens analys på plats av den italienska fascismen under Mussolini. Och Devrim Mavi använder sin intervjukonst för att skapa ett flipprigt och inspirerande helhetsporträtt av Bengt Göransson.

Vari består då det vänstriga i psykoanalysen, detta ”njutningsmedel för överklassen” som Kolingen utbrast när han första gången såg en tandborste? Kort sagt vill jag svara, efter ohyggligt många år i supporterskaran: Tron på mänskans föränderlighet, hennes potential att bli nåt annat än det hon definierats som.