Archive for maj, 2010

Ny i RSS-gänget

2010/05/31

Thomas Olssons konstblogg Art and Enthusiasm hälsas välkommen i spalten till höger. Han är en av kultursidans fasta medarbetare, med uppdrag att presentera viktiga händelser inom konst och dans genom att fokusera på det väsentliga, det unika.

Senast medverkade han i fredagens papperstidning med en artikel om hur Magnus Florins roman Ränderna fått honom att se ett av samtidens mest upphöjda konstverk på nytt: Maria Miesenbergers retuscherade familjebilder. Läs artikeln i nätupplagan.

Söndagsutflykt

2010/05/31

Hamnade på sista dagen av Konstfacks elevutställning, bland annat för att se Joakim Forsgrens mastersarbete, en installation om nationalismen. Han gör inte bara samlartallrikar.

Jocke har byggt en brun. tresidig pelare med skärmar och projektioner: en flimrande svensk flagga, ett gäng tonårspojkar som spelar en vitmaktlåt tämligen apatiskt, och så en vägg med blandade e-fotoramar som visar flaggviftning, snödrivor och citat från Sverigedemokrater.

Det är ingen ärofull nationalism som visas fram. Snarare känner man obehag. Och det stämmer med vad jag tänker medan jag läser nyutkomna böcker om Sverigedemokraterna mfl. Att alla konspirationsteorier och ideal verkar sitta så ytligt, ungefär som ett eksem. Men under ytan dessa starka krafter av vantrivsel och uppgivenhet.

Motsatsen är Konstfack. Man blir medborgarstolt över att se hur bra det blir när ungdomarna gör sina genomarbetade, genomtänkta examensarbeten, många helt unika, men framför allt den skjuts det ger att ha åstadkommit nånting.

Till exempel en helt vanvettig samling av oanvändbara koppar, som inte går att dricka ur på grund av material eller formgivning. Eller en som det verkar helt genial bärplockare i metall och avtagbart tyg. Och samhällsreportagen. Och utopierna.

Min kompis som doktorerat förklarade vad boken betydde för henne när den låg tryckt: ”Det här har jag gjort”. Alla som kan säga det är att lyckönska. Inklusive ett gott livsverk som anställd.

Om taggar

2010/05/29

Jag var lite otydlig i papperstidningen om hur man hittar de blogginlägg som refererar arbetarlitteraturseminariet på Biskops Arnö förra helgen. De ligger nu längre ner, men man kan använda den nedanstående taggen ”arbetarlitteraturseminarium” för att få upp dem allesammans.

Och jag samlar mig för en övergripande kommentar.

Varsågod att klicka:

Poesi använd på rätt sätt

2010/05/28

Tidskriften Re:Public lyckats med det man väntat på: poeter och tecknare som varken hyllar eller häcklar det stackars kronprinsessbrudparet, utan problematiserar, ger tillfälle att fundera över vad spektaklet handlar om när den allmänna tendensen verkar vara att förlika sig med eländet. Göran Greider, Jenny Tunedal, Thomas Tidholm och så Aase Berg som kopplar ”avelskalendern” till vargutrotningen.

Redan detta är värt lösnummerpriset. Men så är det ju en så bra politisk tidskrift också. Korta och långa nedslag i yttervärlden. En granskning av Shell, finansierad av vinsten på aktier i Shell. En återpublicering av Saabs internationella annonsering för krigsmateriel som beskrivs som ”mer spännande läsning än många redaktionella artiklar om vapenexporten”. Och en ytterst meningsfull artikel om antagonismen mellan gangsterrapparna Kartellen och polismakten.

Men framför allt direktheten i tonfall och bildanvändning. Den här nu-känslan. Hur gör dom?

Varför finner vi oss??

2010/05/27

Nya rektorn för Södertörns högskola, hon tillträder den 1 juli, pedagogikprofessorn Moira von Wright, presenterade sig för sin nya arbetsplats i samband med att Centrum för lärande och bildning invigdes på onsdagen, med ett symposium om ”medborgerlig bildning”.

Det var mycket lovande. Hon presenterade två negativa skolerfarenheter, en självupplevd och en där hon satt med som observatör – och hon överlät åt publiken att själv förstå vad som var fel i de två berättelserna.

Men ändå starkare intryck gjorde den norske pedagogikforskaren Lars Løvlie. Han skulle ha pratat om John Dewey, men var så upprörd att föredraget kom att handla om hur den rödgröna regeringen i Norge är i färd med att spoliera hela den pedagogiska traditionen genom anpassning till marknadstänkande och PISA-mätningar. Hans huvudfråga ska jag minnas länge, och tejpa upp på väggen:

”Hur har de nordiska länderna så lätt funnit sig i en politik som är skisserad av byråkrater och ekonomer?”

Centrum för lärande och bildning leds av Anders Burman, och anknyter till gamla bildningstraditioner i en tid när frågor som den ovanstående är obehagligt aktuella. Inte minst sträckte Burman i sitt invigningsanförande ut handen till arbetarrörelsen och folkrörelserna. Som ju också kan behöva lite bildning och lite bättre koll på sina egna traditioner. Det kommer fler rapporter från detta Centrum, kan jag lova. Och om jag orkar kanske även denna blogg kan användas för att återknyta till folkbildningstraditionen inom arbetarrörelsen, åtminstone via nedslag.

Tiotusenkronorsfrågan

2010/05/26

Det är som poesi att läsa Byggnads pressmeddelande om de 20 ungdomar och/eller entusiaster som får varsitt stipendium på 10-15000 kr för att kunna genomföra nånting.

Det finns alldeles för få stipendier som delas ut i början av karriären, när de kan spela stor roll och till och med vara av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Men det poetiska ligger också i själva formuleringarna, som utstrålar så mycket vilja och kreativitet, särskilt när de passerar förbi på skärmen likt ett karnevalståg.

”Ida Andersson har i sitt skapande ett känsligt och begåvat öga som hon omsätter i sina bilder. I sina fotografier lyfter hon fram små viktiga nyanser som i sin tystnad bjuder in betraktaren till ett personligt bildberättande. Ida Andersson får Byggnads kulturstipendium till stöd för sin konst och för inköp av digitalkamera med video­funktion.”

Det blir som ett lugnande besked att ett känsligt och begåvat öga är nånting att ha. Viktigt viktigt.

Läge för gammal §

2010/05/26

Det är beklämmande hur maktfullkomligt Stockholms läns landsting har beslutat om ett lyxsjukhus på ett sätt som bara gynnar det företag som både ska bygga och driva det nya lasarettet, förmodligen med sikte på en internationell publik som kan betala för sig.

Läs t ex fin artikel av Mikael Nyberg på Aftonbladet Kultur. Eller Annica Creutzers genomgång av den finanstekniska biten. Eller Josef El Mahdis och Henrik Ennarts rekonstruktion av den politiska processen i Svenska Dagbladet.

Sådär går det i och för sig till i större delen av världen, att storföretagen använder de lokala politikerna som marionetter – och dessutom med höga mutbelopp inblandade.

Svenska politiker drivs tack och lov bara av religiös marknadsfundamentalism, inte av egenintresse.

Men man undrar om det ändå inte är dags att damma av högförräderiparagrafen:

”Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.”

Jag tänker så här: Det bärande i det svenska samhället – faktiskt och symboliskt – är bygget av den gemensamt ägda och förvaltade staten. Att sälja bort det gemensamt ägda för spottstyvrar motsvarar därför såna åtalspunkter som hädelse, majestätsbrott och högförräderi i äldre typer av samhällen.

Ja så illa är det. Jag ser framför mig de framtida folktribunalerna: Vad hände egentligen?

Eller tänk om bara en tiondel av den uppmärksamhet som ägnas ett miffo-bröllop kunde riktas mot den här plundringen i form av upphandlingar långt bortom demokratisk kontroll.

Snacksalighet och nolltillvaro – Zoembient

2010/05/25

I morgon onsdag möts poeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönson på Söderbokhandeln, kl 19. Jag skulle vara där om jag inte hade ett annat engagemang hos OEI på Rönnells antikvariat, kl 19. Dessutom missar jag Daniel Frydmans föreläsning om dagens psykiatri på ABF, kl 19. Som i sin tur krockar med PEN:s samtal kring Dilsa Demirbag-Stens nya bok, också på ABF, kl 18.

Låt mig istället säga nånting om Johan Jönsons nya pjäs Zoembient, som framfördes av Teatermaskinen från Riddarhyttan förra veckan under ett gästspel i Stockholm.

Det är en sorts essä i fyra delar, som följer på varandra men stannar kvar jämsides i medvetandet efteråt, som om de pågick samtidigt. Konstigt nog kom jag att tänka på Ingmar Bergmans film Höstsonaten.

• En förhörsscen med tortyrinslag, förmodligen byggd på äkta protokoll.

• En film med ett vilt ungdomsgäng som löper amok i en europeisk förort.

• En psykoterapisession där patienten grottar ner sig i självmedlidande medan terapeuten gör sitt bästa för att strö salt i såren (det är samma skådespelerska som gör rollen som torterare i scen 1, så det uppstår ett slags dubbelexponering.

• Och så en dansliknande scen i ultraviolett ljus, där tortyroffret, som länge bara legat och jämrat sig, omständligt tumlar och kullerbyttar över scengolvet längs ett färgglatt spiralmönster, kanske en DNA-molekyl.

Den bärande kontrasten är den mellan å ena sidan ett liv som reducerats till ett absolut minimum, tortyroffrets totala förödmjukelse – och å andra sidan ett lidande som vartefter visar sig bara vara självpåtaget snack (vilket förstås är nog så jobbigt, men ändå).

Att vara bara kropp. Att vara bara snack. Och beröringspunkterna dem emellan. Samt ungdomsvåldet som en tredje dimension. Man vet inte vilka de är eller vart de kommer ifrån, bara att de fått nog. (De hänger lite i luften.)

En lika tänkvärd som påfrestande föreställning, som inte är färdig och det är heller inte meningen: den kommer att fortsätta att utvecklas och utforska tillvarons utmarker. Fler delar ska även tillkomma.

CD v 21/10: Françoise Hardy

2010/05/25
Också Françoise Hardys nya album är en tur- och returresa i sång och musik, tid och rum mellan idag och början av 60-talet, då hon debuterade med ”Tous les garçons et les filles” och för evigt sjöng sig in i det bultande hjärtat hos  varje ung pojke, från Mick Jagger till undertecknad. Chanson förenas med pop, när Françoise sjunger i dubbel upplaga – det blir som en duett mellan tonårsflickan och den allt mer erfarna, vuxna kvinnan. Inte behöver man kunna franska heller för att förstå = känna vad hon sjunger om. Fast jag kanske är jävig?
Bengt Eriksson
Artist: Françoise Hardy
Album: La pluise sans parapluie
Skivbolag: Virgin/EMI
°
Hör albumet på Spotify.
°
Se musikvideo med sången ”Noir sur blanc” från nya albumet.
°
En ung Françoise Hardy sjunger  ”Tous les garçons et les filles” till egen akustisk gitarr (YouTube).

Ny favorit

2010/05/25

Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad är så bra att den promoverats till favorit här till höger.

Hon har ett rent poetiskt handlag med statistik.

Till exempel den här genomgången om hur mycket vanliga stockholmare tjänar.