Archive for juni, 2010

Liten arbetarlitteraturskola 11/13

2010/06/29

För att man ska förstå arbetarlitteraturen bör man veta vad klass är. Klass är en social relation som gör att vissa människor kan berika sig på andra människors arbete. Arbetarlitteraturen handlar om dem som arbetar åt andra. Borgerlig litteratur handlar om dem som låter andra arbeta åt sig. Fast det förstår de borgerliga författarna i allmänhet inte.

Magnus Nilsson


Länkar till alla lektionerna: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

Liten arbetarlitteraturskola 10/13

2010/06/29

Trots att den svenska arbetarlitteraturen är ett av våra få originella bidrag till världslitteraturen finns det inte särskilt mycket litteraturvetenskaplig forskning på området. Exempelvis har det ännu inte skrivits någon arbetarlitteraturhistoria. (Däremot föreligger sedan några år tillbaka Skånes litteraturhistoria…) Skärp er, litteraturforskare!

Magnus Nilsson


Länkar till alla lektionerna: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

Glad trots dolt handikapp

2010/06/28

Jag lider av dysfotbolli, men har ändå stort utbyte av att sitta och titta och stundom snappa upp en och annan finess. Fast när teven stängs av är allting genast borta.

Jag försöker numera göra också denna brist till en erfarenhet. Vad är det jag inte kan – det är också en kunskap.

Sammanfattningsvis: en fundamental perceptionsbrist: jag förmår inte tolka en rörelse utan att först intellektualisera den. Och då är bollen redan nån annanstans.

Föredrar att fokusera på mer stabila grejer, typ arbetarrörelsen eller verskonst.

Sen har vi den sociologiska aspekten. Den klarar jag utan problem. Det är till och med fascinerande att läsa artiklar som sätter in fotboll i ett samhällssammanhang.

Tvärdrags senaste nummer ”Röd avspark” är därvidlag väldigt lyckat som en fördjupning i klassmedvetande, med en massa angreppsvinklar som kompletterar varandra, både intervjuer, analyser och det alltid lika tacksamma greppet att applicera sportspråk på politiken. (Tänk om nån gjorde tvärtom nångång. Grundtips: 0-0.)

Sen efter VM vänder man på tidningen och möter den politiska kampen i litterär livesändning, ett oändligt intressant reportage av Arundhati Roy, som tar med sig sin kunskap och sin stilkonst för att lära känna den indiska maoistguerillan naxaliterna och deras kamp mot storföretagen. All annan nyhetsrapportering framstår som en trött fotbollsstudio jämfört med det.

Till sist bara ett par ord om filosofen Terry Eagletons kamp mot fotbollsintresset som kapitalismens bästa vän, därför att fotbollen suger upp allt engagemang som hade kunnat åstadkomma förändring. Läs den senaste artikeln på engelska. Jag tycker det är en fantastisk text därför att den är så stolt uppgiven beträffande den intellektuelles roll. Den säger underförstått: Jag är också i världsklass, men jag får aldrig känna på bollen.

Vi som uppvisar dysfotbolli har nämligen alltid en vilopunkt: att hålla koll på domarna istället för på spelet. Helt fascinerande!

Renodling

2010/06/28

Jag tror inte på recensionen längre.
Jag tror på tipset, det korta, flyktiga, gärna i förbigående.
Och jag tror fortfarande starkt på den kritiska texten, som utöver ”anmälningsplikten” också har ett eget ärende, kanske t o m ingår i en privat, besatt kampanj.

Men jag tror inte längre att en kortare tidningsartikel, skriven med tidspress och underbetalning, är rätt medium för att presentera en nyutkommen bok på rättvisande sätt.
Jag tror till och med mer på listor. Ja, jag tror mer på Amazon och skulle vilja gå fortbildningskurs hos dem.
Jag tror heller inte på baksidestexter, därför att jag har inte förtroende för dem. Däremot hoppas jag mycket på appar: att varje bok får en egen interaktiv minisajt full av sånt man kanske vill veta.

Den här avvägningen påminner om vad jag skrev i essän ”Kritikmaskinen”, vars budskap egentligen var att man måste använda hela sin kropp och hela sin erfarenhet i den kritiska texten. Att det rena omdömet är en futtig instans.
Men dessutom tillkommer min vämjelse inför varufieringen.
Att det blir ett sånt kackalorum när varje bok förväntas överrösta alla andra.
Varav några har tur och uppmärksammas. Vissa når till och med in i boklådorna.

Smarta listor och fullblodskritik. Det är de levande genrerna. (Och det skrivs fortfarande en massa fullblodskritik trots allt – jag säger inte annat.)

Och så den där kommentaren i förbigående. När en bok eller artikel man har läst poppar upp i ett kanske ganska oväntat sammanhang, vilket är den bästa reklam man kan ge.
Eller ett helt författarskap. Jag var på en bjudning härförleden som helt snöade in på poeten Ingrid Kallenbäck. Böckerna åkte fram ur hyllan. Varför har vi glömt bort henne, det här är ju förstklassigt!

Fotnot: Här är ett exempel på vad jag menar med ”smarta listor”: på FiveBooks väljer kännare ut de fem viktigaste böckerna inom ett givet område.

CD v 25/10: Incredible String Band

2010/06/24

Hösten 1967 skulle jag börja på Journalistinstitutet. Sommaren innan var jag i London: köpte musiktidningen NME, läste om Incredible String Band och lockades till en konsert på klubben Les Cousins. Skottarna Robin Williamson och Mike Heron satt på golvet, omgivna av musikinstrument från jordens alla hörn. Första gången jag hörde musik som långt senare (1987) skulle kallas world music. Morgonen därpå köpte jag den LP som nu remastrats och återutgivits ännu en gång. Min smak på musiken – och livet – förändrades för alltid.

Bengt Eriksson

Artist: The Incredible String Band.
Album: 5000 Spirits or The Layers of the Onion.
Skivbolag: Fledg’ling Records/Showtime.

°

Just det här albumet finns tyvärr inte på Spotify så istället satte jag ihop en spellista med låtar från både ”5000 Spirits” och andra album med Incredible String Band.

TV-inspelning från 1968 där Robin Williamson och Mike Heron framförde ”Painting Box” tillsammans med Julie Felix.

Framförande av ”The Half Remarkable Question” från samma TV-program.

Nätsida om The Incredible String Band.

°

Poesi: motsatsen till distraktion

2010/06/23

Anna Hallberg skrev i tisdags i Dagens Nyheter en lång, klok artikel om dagens svenska poesi. Den finns tyvärr inte utlagd på nätet än.

Poängen är att det just nu pågår ett så rikt experimenterande efter eget huvud att det inte går att sammanfatta – allra minst med en svepande term som ”språkmaterialism”.

Och problemet därvidlag är att så mycket av det spaltutrymme som ägnas poesin går åt till att klaga på den.

Jag vill därför påminna om en viktig sak: Anledningen till att skriva om poesi, det som gör en ny diktsamling eller ett nytt grepp till en nyhet, är ju inte konsumentupplysning. Grejen är att poesin förändrar språket, och därmed våra sätt att tänka på världen.

Poesin är ett forum för reflexion. Den är motsatsen till distraktion.

Och därmed har den också ett allmänintresse långt utöver de usla försäljningssiffrorna.

Varning. Denna produkt kan förändra din världsbild.

Liten arbetarlitteraturskola 9/13

2010/06/22

Måste arbetarförfattare komma ur arbetarklassen? Nix. Det finns många arbetarförfattare som inte själva varit arbetare. Och det är väl inte märkligare än att borgaren och akademikern Marx kunde vara kommunist. Arbetarlitteraturen är inte någon biografisk, utan en ideologisk, litteratur.

Magnus Nilsson

Kulturpolitik 2010, del 5: rimliga arvoden

2010/06/21

Längst in i kulturen finns producenterna, de som gör konstverken. De blir alltmer underbetalda ju mer de halkar efter löneutvecklingen och ju mer samhället och kulturindustrin skär ner och effektiviserar.

Ett konkret mål borde vara att det ska gå att leva hyggligt på konstnärligt och intellektuellt arbete.

Då behövs fler stipendier, och ett annorlunda projektsystem som öronmärker pengar till upphovsmännen.

Det behövs också ett fackligt arbete för att omdefiniera konstnären från mottagare av nådegåvor till ägare av sitt verk.

Då blir hon entreprenör, precis som kulturministern vill. En mer eller mindre lyckad sån.

Men den omdefinieringen är bara verkningsfull om det kommer in mer pengar i systemet.

Rimliga arvoden för ett arbete som till allra största delen försiggår i det tysta.

Timlön för romanskrivande.

Poesi v 24: Ann Hallström

2010/06/20

Ibland hittar man de där märkliga fusionerna mellan poesi och roman, men framför allt tror jag att denna  hybridgenre hör framtiden till. Täta texter som kräver ett vaksamt tolkande läsande för att berättelsen ska framträda, i mångtydiga mönster.

På prosasidan kan man ställa upp Marguerite Duras som föredöme.

På poesisidan kan jag varmt rekommendera en nyutkommen svensk diktsamling av Ann Hallström, Saknaden (Wahlström & Widstrand).

Den utspelas till största delen på Sri Lanka, i en miljö av politiskt förtryck, internationell kolonialism och prostitution. En hopplös kärlekshistoria insatt i världens maktspel och exploatering, vilket beskrivs med lika uppgivna konstateranden. Inte ens diktandet kan dra sig undan till en position utanför.

Också språken blandas handlöst: svenska, engelska, singalesiska.

Men märkligast av allt är det ”jag” som Hallström har skapat och givit ett muskulöst men ändå flyktigt uttryck.

Hon är så genomkorsad av tidlösa moraliska dilemman, politiska konjunkturer och människoöden att jag hela tiden associerar till klassiska kvinnliga Brecht-gestalter, som t ex Den goda människan från Sezuan.

Dramatiken understryks av det lynniga och motsägelserika språket, som ständigt gör blixtrande kast mellan olika aspekter av verklighetens olika lager:

De ändlösa nätternas ändlösa stjärnor
Dina bekännelser
Din hand som stryker mig över håret

Goethe och fotboll

2010/06/18

Min vän Augustin Mannerheim färdigställer mitt under fotbolls-VM en bok med Goetheöversättningar.

Resultatet av denna dubbelsysselsättning blev följande parafras på en av dikterna till Charlotte von Stein, skriven år 1786:

Till Diego Maradona (efter Goethe)

Hur kan god fotboll födas?
Av kärlek.
Hur skulle den förödas?
Förutan kärlek.
Vad hjälpt oss övervinna?
Blott kärlek.
Kan man god fotboll finna?
Med kärlek.
Vad gör, vi snart ej gråter?
Blott kärlek.
Vad samlar laget åter?
Blott kärlek.