Extremhögerns strategi

En insiktsfull genomgång gör Martin Aagard i Aftonbladet av Sverigedemokraternas kulturpolitiska strategi, som på ytan innebär ett återvändande till det nationalromantiska, men kanske med betydligt djupsinnigare strategier än bara att symboliskt vifta med knätofsarna.

Deras kulturpolitiske tänkare Mattias Karlsson citeras och griper tillbaka på den italienske vänstertänkaren Gramsci som förebild för att erövra makten över tänkesätten:

– Vår vision är att nå inflytande i alla samhällssektorer. Det är bara fantasin som sätter gränser. Karlsson har studerat den italienske filosofen och kommunisten Antonio Gramsci (1891–1937). Kanske den sista tänkare man väntar sig hitta i en sverigedemokratisk bokhylla. Gramsci är 70-talsvänsterns husgud. En revolutionär som förespråkade entrism (politisk infiltration) och poängterade hur viktig makten över kultursektorn var för att förändra människors medvetanden.

– Vi vill göra samma marsch genom institutionerna som 68-vänstern har gjort. De konservativa har misslyckats. De har varit alldeles för fantasilösa och har misslyckats på nästan alla områden. Därför är det intressantare att titta på de som faktiskt har lyckats, de jag kallar ”Gramsci-vänstern”.

Frågan är i och för sig hur stort genomslag Gramsci hade i sjuttitalsvänstern (och hur stort genomslag sjuttitalsvänstern egentligen hade i politiken). Men Karlssons ambitioner är häpnadsväckande, särskilt i ett läge när de flesta partier är ense om en kulturell likgiltighet som kommer att mynna ut i kulturpolitisk tvinsot.

Och i senaste numret av Le Monde Diplomatique återkommer samme Gramsci i samband med en översikt av de högerextrema partiernas strategier i Europa, skriven av historikern Dominique Vidal.

Vidal lyfter fram islamskräckens centrala plats i insäljandet av en i övrigt mycket skiftande politik (som han bäst sammanfattar som”ufo-mässig” och ”ansvarslös”), och nämner det omfattande ekonomiska stödet från den USA-baserade organisationen European Freedom Alliance.

Men Vidals analys mynnar ut i att beskriva en strategi:

”inte att fascismens arvtagare gör ett plötsligt maktövertagande , utan en fortskridande erövring av den intellektuella hegemonin i civilsamhällena. Som en inverterad Gramsci: […]  ‘ett positionskrig är nödvändigt, det vill säga en strategi inriktad på att successivt erövra olika nivåer av civilsamhället’ (citat ur Dagbok från fängelset).”

Kulturkampen är alltså inte ufo-stollerier, utan en utbredd strid om verklighetstolkningen, där strävan tillbaka mot rena, traditionella uttryck är led i en uttänkt maktstrategi och inte ska småles åt.

Snarare blir det desto viktigare att i varje fall, t ex i recensionsverksamheten, lyfta fram det orena, det paradoxala, det destruktiva. För att på så vis dels fronta mot extremhögerns traditionalistiska förenklingsnostalgi, dels utmana kommersialismens inneboende tendens till utslätning och serialisering.

Tärningen är kastad, och ett urval av Gramscis notisböcker återutgavs på svenska för ett par år sen.

Annonser

2 svar to “Extremhögerns strategi”

  1. Fredrik Jansson Says:

    Jag skulle förvisso också ifrågasätta att Gramsci förespråkade entrism. Jag tror att Aagard i det fallet förväxlat honom med Trotskij.

    • jswedenmark Says:

      Det är lite oklart om det där är ett citat eller ett encyklopediskt inpass från Martin Å. Jag blir mest taggad av att ha en strategi att stångas mot. Det piggar upp kulturjournalistiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: