Archive for the ‘Berättelser’ Category

Kategorier

2011/03/01

Jag försöker dela upp kulturområdet i kategorier, för att sen implementera uppdelningen i olika publiceringsformat. Det är inte så lätt. Vem som helst kan göra en lista, men kategorier ska utesluta varann, så att det blir minimalt med innehåll i kategorin Övrigt. Och så får det inte vara förutsägbart heller, typ ”deckare”; då är ju allting redan för mycket sagt.

En kategori jag tror på är ”berättelser”. Den kan göra ett rimligt tvärsnitt och rymma allt från Lyotards analys av de stora berättelsernas försvinnande till en egenutgiven självbiografisk bok – och så finns den lustiga metapolitikdiskussionen om huruvida det pratas om Berättelser i brist på Innehåll. Ja och nej är mitt absoluta svar.

Fördelen med att leva i den här internet-tiden är att grejer kan placeras i flera kategorier. Förr hade man en fysisk text och måste fysiskt välja var den skulle stoppas. Nu kan den befinna sig på flera platser samtidigt.

Det där är ett slags humanistisk kvantfysik, som inte ännu uppskattas efter förtjänst. Hej då, nu ska jag tagga det här både i Yrkesfunderingar och Berättelser.

Vi är produkter av samhället

2011/02/21

Seriealbumet om Nietzsche får mig att äntligen läsa Fredrika Spindlers korta introduktion Nietzsche: kropp, konst, kunskap, utgiven av Glänta produktion. Den är ännu mer spännande än hennes bok om Spinoza. Det är ett sånt driv i de långa meningarna att man förstår varför han är så klok, varför han skrev så bra böcker och varför han är ett öde.

Jag kortanmäler boken och seriealbumet i papperstidningen. Men minst en sak måste tilläggas. Nämligen att Spindler har ett kort kapitel om politiken som borde tejpas upp ute på stan.

”Till frågan om det politiska” heter kapitlet och består först av en nyttig genomgång av tanken om makt som ett nätverk av relationer, snarare än nånting man har eller inte har. Sen drämmer Spindler till med vad detta innebär för synen på subjektet, och därmed på politiken. Här ett långt citat:

”det är inte individer som ingår förbund, bildar samhällen och stater, och förhåller sig till en makt som antingen är förtryckande eller välvillig. Tvärtom är det olika typer av krafter som producerar inte bara det vi kallar individer och subjekt – politiska subjekt, vetande och epistemologiska subjekt, vetenskapliga subjekt, och så vidare – utan också alla de identiteter som vi utgår från som givna, identiteter som rör det sexuella, det politiska, det som hör till familjen och könsordningar.”

Hur mycket starkare blir man inte av denna tvärtomtanke! Mogen att t ex orka följa debatter med en helt annan inställning.

Arbetarskrivande på distans

2011/02/17

När jag intervjuade Föreningen Arbetarskrivares ordförande Kerttu Jokela i höstas, drömde hon om att få igång föreningens skrivarkurser.

Nu finner jag till min glädje att det blir av, och inte var som helst, utan på internet: deltagarna (högst tolv) ska kommunicera via Skype om hur de löst och gestaltat inlämningsuppgifterna.

I bästa fall är det här bara början på ett erövrande av de nya medierna – och en brygga till det arbetarskrivande som pågår i bloggar o dyl, utan att kanske våga räkna sig som litteratur.

Anmälningstiden går ut på måndag. Läs mer på föreningens hemsida!

Betong

2011/02/06

Svenska Dagbladet innehåller en debattartikel om att rycka upp Södertälje ur ungdomsarbetslösheten, undertecknad av kommunalrådet (Anders Lago), arbetsförmedlingen och en representant för byggjätten PEAB. Allt låter klokt. Senare i samma tidning är det ett stort reportage om att Stockholm håller på att bygga alldeles för många stora idrottsarenor. Ola Billger kommenterar:

”Självklart finns det också en vinnare i allt detta. Samma byggjätte bygger nämligen bägge: Peab.”

Ibland misstänker jag nämligen att när den stora berättelsen om vår tid ska skrivas i framtiden, då kommer företagens makt över politiken att vara en dominerande kraft. Det är de som tillhandahåller utbudet för vad som kan göras, och besluten kanske bara är reflexer, ungefär som önskningar dikterade av omedvetna kroppsliga behov.

Ja kanske till och med Marx/Engels metafor om bas och överbyggnad kommer att bli mycket intressantare i framtida samhällskunskapsböcker, när det väl står klart vad som var grundläggande, vad som var samhällets fundament.

Pullman på Waltic

2011/02/02

Den mäktigaste upplevelsen – bland alla andra eldsjälar och folkbildare – för mig på litteraturkonferensen WALTIC häromåret var ett föredrag av nyssnämnde Philip Pullman om berättelsens byggstenar. Att berättelser består av mikroberättelser som kombineras. Vissa är jätteomfångsrika och detaljerade, andra bara skymtar förbi men spelar en viktig roll ändå. Hans genomgående exempel var hällande: olika förekomster i litteratur konst och reklam av folk som häller ut nånting, och hur det bidrar till helheten på olika sätt.

Det där gav mig en helt ny ingång till att tänka på berättelser utifrån vilka proportioner författaren/berättaren ger åt de enskilda delarna. Och det lustiga är att det gick in i mitt redaktörskap också. Har man ett tabloiduppslag i veckan är det livsnödvändigt att ge stårysarna rätt proportioner, kanske skala ner från ambitionen att få med hela bilden till att istället låta en detalj växa sig lagom. Till exempel i nästa vecka. Då avstår jag från att presentera hela Sven-Eric Liedmans syn på skola&universitet i boken Hets! och gör istället en beskrivning av hans historik över begreppet ”kompetens” och hur det används.

Jenny Andersson

2011/01/30

Ekonomihistorikern Jenny Andersson, länge verksam vid Institutet för framtidsstudier men nu verksam i Paris, medverkade vid seminariet. Det känns nästan pinsamt att jag missat hennes analys, som ligger så nära tanken om folkbildningens nödvändighet för arbetarrörelsen.

Hennes bok När framtiden redan hänt gick mig helt förbi när den kom ut 2009 hos Ordfront. Jag hittade den av en slump ganska nyligen och kan varmt rekommendera den skarpa vidräkningen med de senaste decenniernas politik, och de många utsökta formuleringarna.

Hennes föredrag igår handlade om att politiken behöver en ny syn på människan som politiskt subjekt som kan agera.

Att bildningstanken har gått förlorad inom arbetarrörelsen: Vi har dragits med i den allmänna trenden där kunskap som demokratiskt kapital istället kommit att uppfattas som ett ekonomiskt kapital.

Det finns stor anledning att återkomma till besläktade resonemang. Och hålla bättre koll.

 

 

Vad tycker vi?

2011/01/30

Det blir bara en kort närvarorapport från seminariet ”Marknadsherraväldet och dess följder”, som anordnades av Arbetarrörelsens tankesmedja igår, och fick byta sal pga det stora intresset.

Kortheten beror på att det som sades gav så mycket att tänka på.

Ingemar Lindberg, Jenny Andersson och Göran Rosenberg framträdde med kortversioner av sina böcker, som på olika sätt tangerar hur politiken ska förhålla sig till kapitalismen sån den ser ut idag. Leif Pagrotsky och Kajsa Borgnäs kommenterade, understödda av samtalsledaren Carl Tham. Och Sverker Gustavsson avslutade genom att försöka återupprätta politiken som oändligt projekt, verksamt åt olika håll på olika nivåer i samhället, utan tro på att det nånsin finns en lösning.

Grundstämningen var att nånting gick ordentligt fel i Sverige under åttitalet och framåt. I relationen mellan politiken och kapitalismens nya utvecklingar. ”Varför gick Sverige i bräschen så snabbt och så radikalt?” frågade Göran Rosenberg och fick delvis svar av f d ministrar och andra inblandade.

Men frågan om vad som ska göras återstår att besvara. Kajsa Borgnäs formulerade vänsterns problem som att vi vet rätt bra hur det ser ut i världen, vi har avancerade teoretiska modeller, men vi vet inte vad vi ska tycka – att det är där förlamningen sätter in.

Kanske kan man beskriva problemet som en brist på former för att sprida hållbara alternativa tolkningar av världen. Det som sades på ABF-huset stannar i deltagarnas och åhörarnas minnen, men är utan värde medialt sett, lämnar liksom inte rummet.

Borde det inte uppfinnas nya former för att sprida idéer från människa till människa, via de nya mediernas möjligheter?

Berättelser

2011/01/25

Jag lägger till en ny kategori, som heter ”Berättelser”. Det handlar om dem vi berättar och dem vi ingår i. Eller inte ingår i.

Såg i lördags den märkliga utställningen True Stories av Sophie Calle på Hasselbladmuseet i Göteborg. Viktiga och oviktiga händelser ur hennes liv som iscensatts i text och bild, ibland bara bild.

Märklig är den därför att den som helhet gestaltar ett avståndstagande från möjligheten att delta i formandet av sitt eget liv. Grejer bara händer henne. Och hon registrerar dem. Och bemöter den med en sval attityd, som rymmer massor av outtryckta känslor och begär.

En sann postmodern hjältinna.