Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Cd v 11/11: Elmore Jansson

2011/03/16

Vad skulle duon Elmore Jansson spela om inte blues? Mats Jansson, sång/gitarr, och Anders Snucke Wideland, gitarr, kommer från ”Sveriges Chicago” = Södertälje. (Andra bluesnamn från samma stad är Sven Zetterberg och Sivert Bramstedt.) Albumdebuten gjordes med ett löst ihopsatt band (munspel, trombon, trummor m m). Egna låtar och amerikansk blues – men alltid svenska texter (om kvinnor, alkohol och livet vid kanalen) och ett fritt förhållande till bluesens harmonier. Inte mjuk landsortsblues á la Peps utan tuffare, ruffigare stadsblues. Hör bara på ”När ett kistlock stänger” (”See That My Grave Is Kept Clean”)! Både Blind Lemon Jefferson och Bob Dylan andas i låten, samtidigt som den går en annan väg.

 

Bengt Eriksson

 

Artist: Elmore Jansson och Hårda Tider.
Titel: Trubbel
Skivmärke: Elmo

 

Lyssna: Det finns några låtar från debutalbumet och även någon tidigare låt på MySpace.
På Elmore Janssons Facebook-sida kan man höra fler låtar från debutalbumet.
På Youtube finns en live-inspelning med Elmore Jansson och gästmusiker från Södertäljes vis- & bluesfestival 2010.

Annonser

Välkommen ut

2011/03/11

En av de glädjande sakerna med den nya partiledningen i S är att Carin Jämtin slipper ut ur Stockholms stadshus. Hon har säkert jobbat på bra som oppositionsborgarråd, men inte glänst efter förmåga.

Jag tror att det är själva stället som är nedbrytande. Stockholms Stad är i så hög grad ett storföretag, och bara till formen en demokrati. Vinstmaximerarna har en väldig makt, oavsett regim.

Och nu har företagstänket fritt spelrum. Frågan är inte ”vad vill vi”, utan ”vad tjänar vi på”. Inklusive då en del goodwillgrejer.

Jag tänker exempelvis på kulturpolitiken under Madeleine Sjöstedt. Den styrs av kalkyler som man bara anar.

Gert Lundstedt är som alltid grundlig och duktig när han i senaste numret av Teaterförbundets tidskrift Akt närgranskar de prioriteringar som gjorts – i synnerhet nedläggningen av Danscentrum, som fungerat som basläger och drivbänk för så många dansare utan fast anställning. De får nu söka sig till kommersiella lokaler på helt andra villkor.

I stället ska pengarna som sparas på denna och andra idiotiska nedläggningar (Fria teatern, Barnens underjordiska scen, Stallet…) föras över till tillfälliga projekt.

Jag ska tala om vad jag gissar att det handlar om. Det handlar om att prioritera grejer som nån kan tjäna pengar på. Varvid även kanske kommunen får sig en hacka. Och i det perspektivet utgör de ickekommersiella sammanslutningarna t o m en konkurrent.

Och vi kommer att få se mer i samma sväng. Att bra kultur är sånt som drar in kulor.

Så välkommen ut, Carin, till en position där du har större chans att påverka samhällsklimatet så att också den stockholmska kommunalpolitiken på sikt åter närmar sig det styrelseskick som kallas demokrati.

Kloner

2011/03/09

Läser en intressant artikel i Tidningen Arkitekten om hur de stora byggbolagen tjänar hundratals miljoner på att bygga samma hus överallt, och ställa planeringen efter det.

Naturligtvis under förutsättning att beställarna lägger sig i så lite som möjligt.

Dels kittlas min paranoiska misstanke att mycket mer makt än vi anar ligger hos byggjättarna. Dels blir jag tvungen över att fundera över konformism överhuvudtaget, hur valfriheten skapar massupplagor av ett fåtal modeller, och sen ett exklusivt urval för dem som har råd och tid att bry sig.

Tillämpbart även på kulturen. De som har en egen smak är ingen köpstark grupp, eller åtminstone svår att kartlägga och rikta marknadsföring mot.

Varför ska man inte nöja sig med det halvbra?

En ny utgivningsidé

2011/03/07

Atlas förlag gör en fin insats med återutgivning av utgångna böcker. Det var en fröjd att se Sven Lindqvist omgiven av nytryckta samlade skrifter, tillverkade på beställning.

Nu går de vidare med en annan lärdomsgigant. Tre böcker av Ronny Ambjörnsson. Klassikern förstås, Mitt förnamn är Ronny, som bör ingå i varje klassuppsättning (så kallar jag det grundläggande urval böcker man bör ha om man intresserar sig för samhället ur klassynpunkt). Han läser sitt eget liv med forskarens klarsyn och kringsyn. Oerhört läsvärt.

Mansmyter gör idéhistoriska läsningar av Faust, Tarzan, Robinson, Frankenstein, James Bond m fl, med tonvikten på att de är män, och förestavar hur en man bör vara. Oerhört nöjsam läsning.

Men den stora nyheten kommer med en liten bok jag knappt sett till: Öst & väst. Tankar om Europa mellan Amerika och Asien. Jag ska genast läsa den, men en snabb bläddring ger vid handen att den redan är förstruken. Pennstreck i marginalen och obegripliga kryss och till och med rättelser i litteraturlistan.

Det är alltså inte bara en bok som återges, utan ett bestämt exemplar i faksimil. Tyvärr får man inte veta vems, kanske författarens.

Det här öppnar för innovationer. ”Jag skulle vilja beställa Sven Stolpes exemplar av Olof Lagercrantz Strindbergsbok.”

(Jag skojar inte.)

(Däremot borde uppgifter om första publicering anges på kolofonsidan: nu får man inte ens veta vilket år boken kom ut.)

(Och det är bara en av de tre böckerna som fått laminerat omslag. Det kostar en del, men ger en mycket bättre läsupplevelse.)

Namninsamling mot överpriserna på el

2011/02/28

Det har uppstått en namninsamling, som siktar på 100000 underskrifter att överlämna till regeringen för att protestera mot de oskäliga elpriserna. Man hittar den på adress http://www.namninsamling.se/index.php?nid=5193

Mitt skäl för att skriva under handlar inte bara om att många människor i Sverige blir oskyldigt drabbade. Det är också en symbolisk fråga, som hänger samman med allmänna tendenser i världsekonomin; nämligen att de allmänna resurserna överallt privatiseras och blir föremål för spekulationer, vilket bara gynnar ett fåtal bolag och riskkapitalister.

Energiutvinningen i Sverige var en kollektiv investering av gigantiska format, vars håvor därefter var med och byggde upp det nationella välståndet. På kort tid, under nyliberalismen, transformerades alltsammans till en jättespekulation utan annat syfte än att dra in maximalt med vinster till ägarna – och då spelar det inte längre nån roll ifall dessa ägare är staten eller ett privat bolag, eftersom själva systemet, uppbyggt kring att söka uppnå högsta dagspris, är utsugande till sin natur.

Som en konsekvens av den här transformationen (det passar bra med krafttermer) har det i Sverige uppstått en blodsugande företagskultur som inte tar några hänsyn annat än möjligen i sina reklamkampanjer, allra minst till miljö och klimathot, och vars höjdare försöker roffa åt sig så gott de kan.

För mig är underskriften således ett ställningstagande mot en bred internationell rovdrift på gemensamma tillgångar, som gott kan kallas ett chockerande brott mot folkrätten. Samtidigt uttrycker min protest en önskan om en politik som vrider klockan rätt igen. Island visar här vägen, genom återförstatligandet av det kraftverk som aldrig borde ha fått byggas.

Ideologi…

2011/02/28

Det påstående – se föregående inlägg – som måste tas upp närmare i Daniel Suhonens analys av relationen mellan tro och politik, för att kanske nå fram till nånting intressantare, är det följande, som kommer mot slutet av artikeln:

”Religionen är ideologier som måste granskas.”

Jag tror att en sån granskning, samvetsgrant utförd, skulle leda fram till en komplex och historiskt väldigt skiftande bild av samspelet mellan religioner och ideologier.

Tron kan upprätthålla och reproducera orättvisor i ett samhälle. Men den kan också utgöra en frizon för motstånd och förändring. Samma gäller för de heliga texterna och de etiska reglerna. Deras tolkning och tillämpning varierar med tid och stund – och även med klassperspektiv. Evangelierna lämpar sig både för förtryck och för sofistikerad ideologikritik.

Det är inte annorlunda med Koranen. Så här skriver Nasr Abu Zayd i slutet av sin rika bok om tendenser till reformation i det islamska tänkandet: ”Utan att tänka om beträffande Koranen och utan att på nytt åberopa dess levande ställning som ‘tal’, såväl på universitetet som i vardagen, kan en demokratisk och öppen hermeneutik inte uppnås.”

Detta som exempel på en möjlighet som kan leda fram till ett mycket mindre kategoriskt påstående, typ:

Religioner är inte alltid ideologier utan ibland även ideologiernas motsats, den plats där individen på allvar tillåts förhandla om vad han eller hon i grunden håller för sant och riktigt.

Vilket i sin tur kastar ett frågande ljus även över ideologierna. Vilka krav ställer de på sina anhängare?

Olika spelregler?

2011/02/28

Daniel Suhonen gör en präktig utredning av relationen mellan vänstern och religionen i lördagens Aftonbladet Kultur. Hans grundanalys är att en alltför stor inriktning på frågor om etnicitet skymmer de ständigt vidgande klassklyftorna, vilket leder till främlingsfientlighet från höger och handlingsförlamning hos vänstern.

Sen övergår han till att kritisera vänsterdebattörer för att de inte tar tillräckligt tydligt avstånd från förtryckarregimer vars maktutövning söker stöd i religiösa traditioner. Den undfallenheten sammanfattas som ”svassandet för religionerna”.

Finns inte här ett underförstått antagande om att olika regler gäller för olika delar av världen? Att klasskampen hör de utvecklade länderna till, medan resten utkämpar en strid om idéer och värderingar – en förnuftskamp.

För annars hade det väl varit mer följdriktigt att göra en politisk analys av de drabbade länderna, snarare än att efterlysa moraliska förkastelsedomar från svenska debattörer?

Jag anar bakom resonemanget en outtalad hierarki, en syn på det religiösa som ett slags barnstadium hos civilisationer och individer. Nånting man kan ha överseende med, men inte mer.

Politisk-taktisk fundering

2011/02/28

Melodifestivalröstning är ett typiskt område där både proffs och plebs röstar fram det de tror kommer att slå. Man stoppar undan sin personliga smak och underordnar sig ett taktiskt resonemang. Det funkar inte, tyvärr.

Jag känner lite samma beträffande spekulationerna kring ny partiledare för Socialdemokraterna. Både proffs och plebs utgår från amatörmässiga marknadsanalyser. Samtidigt pågår det säkert högst kompetenta marknadsanalyser av vilka segment av valmanskåren som kommer att lockas av kandidaterna X Y och Z. De kommer inte heller att funka.

Nej, vad som behövs är en ledargestalt som har förmågan att själv ta tag i definitionen av sin och politikens roll. En folkbildare som metodiskt säljer in det icke förväntade, det ens ännu inte riktigt färdiga, och som grundar sin trovärdighet på den öppenheten.

En ny sort, av det slag som fanns förr. Ingen Idol-tävlande som framför menlösa låtar och förnedrar sig och politiken.

Prisjämförelser

2011/02/24

Onsdagskvällen ägnades åt Ivar Lo-prisutdelning, i minimalistiskt format. Uppläsning, trubadur med dragspelare, pristal, tacktal, samt avslutande mikrofonsamtal mellan de belönade, Sven Lindqvist och Margareta Wersäll. Hon berättade om hur hon tog upp doktorerandet efter pensionen och skrev en infallsrik och helgjuten avhandling.

Samtalet kom in på under vilka villkor en författare kan gripa in i samhällsförändringen, eller till och med vara gnistan som tänder en präriebrand. Lindqvist betonade att det finns inga färdiga positioner att yttra sig från, dem måste författaren skapa själv. ”Det har ALDRIG funnits plats för stridbara författare.” Wersäll var bekymrad över möjligheten till genomslag i vårt ”åskådarsamhälle” där ingen känner sig som deltagare.

I sitt tacktal utgick Lindqvist från prissumman, 125 000 kronor, och jämförde den med de hissnande belopp som tillfaller näringslivstopparna, t ex Börje Ekholm på Investor, som med bonusar kan räkna in tre gånger samma summa i veckan året om, med avbrott för semestrar.

Pristagaren förklarade sig dock vara nöjd för egen del, om än inte med samhällsordningen. Hans avslutningsfanfar löd: ”Ett pris per liv räcker gott!”

Det näst bästa

2011/02/17

Jag fick inga biljetter till Ólöf Arnalds intima spelning på Dramaten igår kväll, men jag kunde följa den hemma i köket tack vare livesändningen från gimmeindie.se, sida vid sida med folk från hela världen som skrev in kommentarer. De flesta såg nog förresten konserten i telefonen. Men så modern är jag inte. Bara fascinerad över hur Ólöf kan fånga upp sångskatter från hela världen och göra dem till sina, inklusive Schuberts sång om forellen. Här är hennes myspacesida.

Hela konserten kommer upp i gimmieindies arkiv vad det lider.

Och så sjöng hon en Megaslåt jag aldrig hört, fast det verkar vara den allmänna meningen att den tillhör hans allra bästa. Den finns på en LP från sjuttitalet som jag heller aldrig hört och som också den räknas som hans kanske allra bästa: Á bleikum náttkjólnum. Att upptäcka en sån kunskapslucka är pinsamt, eftersom jag brukar tala om för alla att Megas är en av Nordens allra största diktare, utöver att vara en så varm och ständigt intressant musiker.

Jag får göra slag i saken och skriva den där stora presentationen av Megas verk. Bestämde mig för det ungefär 1987. Så det kan va dags.