Viljan att börja bygga

Ann Heberlein recenserar i DN de unga rödgrönas antologi Vårt sätt att leva tillsammans kommer att förändras och verkar stimulerad om än kritisk. Hon hamnar litegrann på fel ingångsspår genom att sätta individen eller den individuella kroppen i centrum av sin liberala samhällsfilosofi, medan det som är den här antologins styrka – och drivkraften i den vänster-nytändning som den bär vittne om – är en återfådd tro på de kollektiva lösningarna, i all den mångfald som världsläget kräver.

Heberleins konkreta respons är att sakna ett riktigt socialliberalt alternativ i den svenska debatten:

”Ett alternativ som värnar alla människors rättigheter, som strävar efter att utjämna ojämlikheter och orättvisor utan att förneka individen hennes autonomi och individualitet.”

Och den längtan är ett utmärkt liberalt svar på antologins gemensamma tonfall, den fordran på politiken som de många medverkande delar, oavsett vilket vänsterparti de tillhör.

Men den poäng som kommer bort är en insikt om att vi måste fixa detta själva och bygga nytt. Med Karl Palmås formulering:

”Försök att avhierarkisera samhällsapparaten måste hänga samman med minst lika ihärdiga försök att bygga alternativa strukturer. Att riva är lätt; det svåra består i att få system att hänga samman på nya sätt.”

Eller David Eklinds argumentation för att bryta med managementfilosofin inom kommunpolitiken och återupprätta medborgarskapet. Eller Stina Oscarssons kulturpolitik (som jag återkommer till), Daniel Suhonens och Felix Antmans nydefinition av ”den svenska modellen”, och America Vera-Zavalas lovtal till en deltagande demokrati, med avslutningen:

”Att lita på människan och låta henne vara med är en klar vinnarstrategi, inte för valet utan för framtiden.”