Bengt Erikssons Veckans CD har flyttat!

I samband med omgörning av kultursidan flyttar Bengt Erikssons populära serie Veckans CD till den ordinarie Kulturwebben lotidningen.se/kultur. Först ut är en anmälan av Otis Gibb: Joe Hill’s Ashes, med klipp och plan för Gibbs Sverige- och Norgeturné, som inleds idag i Uppsala.

°
Tills vidare ligger de gamla bidragen – nästan ett år av tips från olika genrer och världsdelar – kvar här på Kulturbloggen, som i övrigt förvandlas till en Anteckningsblogg, som aktiveras i samband med evenemang som kräver mångfaldig punktmarkering, till exempel konferenser, seminarier och festivaler.

Cd/v 13: Syriana

En gång reste jag med Jonas Hellborg, basgitarristen, till Syrien på en turné där Allah var granne med kaos. Ett muslimskt land och en hård men inte muslimsk diktatur. Minareter lyste gröna men i Damaskus såg jag inte en enda slöja. Restauranger med alkohol. Muslimska, kristna och judiska butiker har helgstängt olika dagar. På konservatoriet undervisas i både västerländsk och arabisk musik. Jag träffade en svensk kvinna vars make suttit i det koncentrationslägerlika Palmyrafängelset, samma Palmyra som är en trevlig utflykt för turister. Musikprojektet Syriana – med Abdullah Chhadeh, persisk cittra, och Nick Page, gitarrist/basist, som grund – blir ett ljudspår till mina minnen. Stråkar och sång spelades in i Syrien; västvärlden och Mellanöstern sipprar in och ut.

Bengt Eriksson

Grupp: Syriana.
Titel: The Road to Damascus.
Skivmärke: Real World.

Hör albumet ”The Road to Damascus” på Spotify. Lyssna gärna speciellt också på den syriska sångerskan Lubana Al Quntur, inspelad i Damaskus gamla stad.
På skivbolaget Real Worlds hemsida finns flera musikvideos, bland annat en vandring genom den 3000-åriga staden Damaskus till albumets titelspår.
Video som presenterar musikprojektet Syriana.
Musikvideo till låten ”Gharibb” på temat ”En arab i västvärlden”.
Text- och bildminne från en bussresa mellan städerna Aleppo och Damaskus.

Cd v 12/11: bob hund

bob hunds sångare och poet, Thomas Öberg, har förmågan att få formuleringar som inte betyder så mycket att betyda så mycket. Som i ”bob hund 2010”, förstaspåret på nya albumet: ”Vi har varit borta så länge att vi minns.” Det är konklusionen, som föregås av: ”Du frågar på vilken sida vi står / Vi står på den dåliga sidan i år / Hos den som dåligt mår”.

Lägg en hand på bröstets högra sida. Känns det nåt? Nej. Lägg handen på bröstets vänstra sida. Där känns det, i hjärtat. Musikaliskt har bob hund mognat, i betydelsen att toner, ljud och taktbyten inte rusar iväg åt 100 olika håll. Men innanför höljet briserar musiken ändå som förr. ”Inte en popsång till”, utbrister Öberg. Joodå, tack. Om det är bob hund-pop.

Bengt Eriksson

Artist: bob hund.
Titel: Det överexponerade gömstället.
Skivmärke: bob hund.

Hör bob hunds nya album på Spotify.

På hemsidan kan man höra låtar från bob hunds samtliga skivor, inte minst de slutsålda.

Musikvideo till låten ”Popsång (mot min vilja)”.

Video till en tidigare låt, ”Bli aldrig som oss, bli värre”.

Kolla vidare själv på Youtube, där finns också en massa live-inspelningar.

Cd v 11/11: Elmore Jansson

Vad skulle duon Elmore Jansson spela om inte blues? Mats Jansson, sång/gitarr, och Anders Snucke Wideland, gitarr, kommer från ”Sveriges Chicago” = Södertälje. (Andra bluesnamn från samma stad är Sven Zetterberg och Sivert Bramstedt.) Albumdebuten gjordes med ett löst ihopsatt band (munspel, trombon, trummor m m). Egna låtar och amerikansk blues – men alltid svenska texter (om kvinnor, alkohol och livet vid kanalen) och ett fritt förhållande till bluesens harmonier. Inte mjuk landsortsblues á la Peps utan tuffare, ruffigare stadsblues. Hör bara på ”När ett kistlock stänger” (”See That My Grave Is Kept Clean”)! Både Blind Lemon Jefferson och Bob Dylan andas i låten, samtidigt som den går en annan väg.

 

Bengt Eriksson

 

Artist: Elmore Jansson och Hårda Tider.
Titel: Trubbel
Skivmärke: Elmo

 

Lyssna: Det finns några låtar från debutalbumet och även någon tidigare låt på MySpace.
På Elmore Janssons Facebook-sida kan man höra fler låtar från debutalbumet.
På Youtube finns en live-inspelning med Elmore Jansson och gästmusiker från Södertäljes vis- & bluesfestival 2010.

Välkommen ut

En av de glädjande sakerna med den nya partiledningen i S är att Carin Jämtin slipper ut ur Stockholms stadshus. Hon har säkert jobbat på bra som oppositionsborgarråd, men inte glänst efter förmåga.

Jag tror att det är själva stället som är nedbrytande. Stockholms Stad är i så hög grad ett storföretag, och bara till formen en demokrati. Vinstmaximerarna har en väldig makt, oavsett regim.

Och nu har företagstänket fritt spelrum. Frågan är inte ”vad vill vi”, utan ”vad tjänar vi på”. Inklusive då en del goodwillgrejer.

Jag tänker exempelvis på kulturpolitiken under Madeleine Sjöstedt. Den styrs av kalkyler som man bara anar.

Gert Lundstedt är som alltid grundlig och duktig när han i senaste numret av Teaterförbundets tidskrift Akt närgranskar de prioriteringar som gjorts – i synnerhet nedläggningen av Danscentrum, som fungerat som basläger och drivbänk för så många dansare utan fast anställning. De får nu söka sig till kommersiella lokaler på helt andra villkor.

I stället ska pengarna som sparas på denna och andra idiotiska nedläggningar (Fria teatern, Barnens underjordiska scen, Stallet…) föras över till tillfälliga projekt.

Jag ska tala om vad jag gissar att det handlar om. Det handlar om att prioritera grejer som nån kan tjäna pengar på. Varvid även kanske kommunen får sig en hacka. Och i det perspektivet utgör de ickekommersiella sammanslutningarna t o m en konkurrent.

Och vi kommer att få se mer i samma sväng. Att bra kultur är sånt som drar in kulor.

Så välkommen ut, Carin, till en position där du har större chans att påverka samhällsklimatet så att också den stockholmska kommunalpolitiken på sikt åter närmar sig det styrelseskick som kallas demokrati.

Cd v 10/11: Lucinda Williams

Det är ”lyxutgåvan” man bör ha. På en bonus-cd sitter Lucinda Williams vid köksbordet och sjunger till sin akustiska gitarr. De nakna sångerna blottar sig i all sin skönhet och styrka. Don Was, producent för den riktiga inspelningen, har inte kört över eller reducerat utan förstärkt och lyft fram sången och sångerna ännu mer. Det kan vara tufft,  countryrockigt och r&b, men Lucinda Williams finns kvar i centrum.

Enkla melodier, få gitarrackord och texter om kärlek, den på alla sätt omöjliga. Titelsången betonar varje – alltså varje – människas värde. En kvinnoskiva, om man vill. Med sin sargade men starka röst sjunger Lucinda Williams rätt ur sitt kvinnliga, gång på gång brustna hjärta. Fast män har väl liknande hjärtan…

Bengt Eriksson

 

Artist: Lucinda Williams
Titel: Blessed.
Skivmärke: Lost Highway.

 

Hör nya albumet ”Blessed” – med bonus-cd – på Spotify.
Se: På Lucinda Williams nätsida finns flera korta videofilmer med anknytning till titelsången.
Lyssna: Car Wheels On A Gravel Road – ett tidigare album som räknas till hennes bästa – finns på Spotify.
Lyssna: På albumet Happy Woman Blues kan man höra hur Lucinda Williams lät när hon började som skivartist för cirka 30 år sen. Mer av traditionell country och blues men bra redan då! Också på Spotify.
Mycket att se och höra med Lucinda Williams på Youtube. Bland det starkaste är ett scenframträdande  med låten ”World Without Tears”. 401 221 har varit inne och kollat.

Kloner

Läser en intressant artikel i Tidningen Arkitekten om hur de stora byggbolagen tjänar hundratals miljoner på att bygga samma hus överallt, och ställa planeringen efter det.

Naturligtvis under förutsättning att beställarna lägger sig i så lite som möjligt.

Dels kittlas min paranoiska misstanke att mycket mer makt än vi anar ligger hos byggjättarna. Dels blir jag tvungen över att fundera över konformism överhuvudtaget, hur valfriheten skapar massupplagor av ett fåtal modeller, och sen ett exklusivt urval för dem som har råd och tid att bry sig.

Tillämpbart även på kulturen. De som har en egen smak är ingen köpstark grupp, eller åtminstone svår att kartlägga och rikta marknadsföring mot.

Varför ska man inte nöja sig med det halvbra?

En ny utgivningsidé

Atlas förlag gör en fin insats med återutgivning av utgångna böcker. Det var en fröjd att se Sven Lindqvist omgiven av nytryckta samlade skrifter, tillverkade på beställning.

Nu går de vidare med en annan lärdomsgigant. Tre böcker av Ronny Ambjörnsson. Klassikern förstås, Mitt förnamn är Ronny, som bör ingå i varje klassuppsättning (så kallar jag det grundläggande urval böcker man bör ha om man intresserar sig för samhället ur klassynpunkt). Han läser sitt eget liv med forskarens klarsyn och kringsyn. Oerhört läsvärt.

Mansmyter gör idéhistoriska läsningar av Faust, Tarzan, Robinson, Frankenstein, James Bond m fl, med tonvikten på att de är män, och förestavar hur en man bör vara. Oerhört nöjsam läsning.

Men den stora nyheten kommer med en liten bok jag knappt sett till: Öst & väst. Tankar om Europa mellan Amerika och Asien. Jag ska genast läsa den, men en snabb bläddring ger vid handen att den redan är förstruken. Pennstreck i marginalen och obegripliga kryss och till och med rättelser i litteraturlistan.

Det är alltså inte bara en bok som återges, utan ett bestämt exemplar i faksimil. Tyvärr får man inte veta vems, kanske författarens.

Det här öppnar för innovationer. ”Jag skulle vilja beställa Sven Stolpes exemplar av Olof Lagercrantz Strindbergsbok.”

(Jag skojar inte.)

(Däremot borde uppgifter om första publicering anges på kolofonsidan: nu får man inte ens veta vilket år boken kom ut.)

(Och det är bara en av de tre böckerna som fått laminerat omslag. Det kostar en del, men ger en mycket bättre läsupplevelse.)

Cd v 9/11: Triakel

Ulrika Lindholm (1886-1977) var en av Sveriges främsta traditionsbärare av folkliga visor, de flesta lärde hon sig som barn i norra Jämtland. ”Ulrikas minne” ägnas helt åt hennes repertoar av barnvisor, sånglekar, dryckesvisor, skillingtryck, andliga visor och någon skabrös skämtvisa.

°

Emma Härdelin sjunger bättre än någonsin. Som förut står hon, enligt folklig tradition, vid sidan om visornas innehåll och berättar en historia – men nu kan Emma också gå in i texterna, sjunga deltagande, glatt och sorgligt. Kjell-Erik Eriksson spelar tagelsträvt på fiolen och Janne Strömstedt trampar rytmiska ackord ur vad som väl brukar kallas en transportorgel? I sista spåret ges ett exempel på Ulrikas egen sång.

Bengt Eriksson

Grupp: Triakel.
Titel: Ulrikas minne / Visor från Frostviken.
Skivmärke: Triakel/Westpark.

Hör Triakels nya album ”Ulrikas minne” på Spotify.
Hemsida för Triakel med biografi, smakprov på tidigare inspelningar, hyllningstext av Annika Norlin (alias artisten Säkert!) och inte minst foton på transportorgeln.
Hör Ulrika Lindholm och ytterligare två kvinnliga traditionsbärare av folkliga svenska visor, Lena Larsson och Svea Jansson, kan höras på albumet ”Folk Music in Sweden 9-10” (Caprice). Länk till Spotify.

Kategorier

Jag försöker dela upp kulturområdet i kategorier, för att sen implementera uppdelningen i olika publiceringsformat. Det är inte så lätt. Vem som helst kan göra en lista, men kategorier ska utesluta varann, så att det blir minimalt med innehåll i kategorin Övrigt. Och så får det inte vara förutsägbart heller, typ ”deckare”; då är ju allting redan för mycket sagt.

En kategori jag tror på är ”berättelser”. Den kan göra ett rimligt tvärsnitt och rymma allt från Lyotards analys av de stora berättelsernas försvinnande till en egenutgiven självbiografisk bok – och så finns den lustiga metapolitikdiskussionen om huruvida det pratas om Berättelser i brist på Innehåll. Ja och nej är mitt absoluta svar.

Fördelen med att leva i den här internet-tiden är att grejer kan placeras i flera kategorier. Förr hade man en fysisk text och måste fysiskt välja var den skulle stoppas. Nu kan den befinna sig på flera platser samtidigt.

Det där är ett slags humanistisk kvantfysik, som inte ännu uppskattas efter förtjänst. Hej då, nu ska jag tagga det här både i Yrkesfunderingar och Berättelser.