Fejden mellan Tvärdrag och Arena är oförsonlig och väldigt jobbig. Daniel Suhonens och Dan Josefssons artikel i Aftonbladet den 12 januari ”Arena – helt utan rörelse” har många poänger och många överdrifter.
Till överdrifterna hör sentensen ”Om man bara hade läst tidskriften Arena under de senaste tre åren skulle man ha kunnat missa att vi fått en borgerlig regering.” För mig har Arena hört till de forum man uppsöker för att kunna bearbeta den borgerliga politiken och sätta in deras välöverlagda taktiska utspel i ett sammanhang. Inte minst är ledarkommentaren som anländer med mail varje morgon en styrketår.
Och gudarna ska veta att man i dessa tider behöver intellektuella tillskott för att inte bli moloken.
Däremot är uppgrävandet av Arenas reklam till annonsörerna riktigt graverande. ”Med […] Tidskriften Arenas läsare – högutbildade ensamstående höginkomsttagare som bor i storstäder – når du som annonsör en omistlig skara människor. Våra priser är konkurrenskraftiga – våra läsare exklusiva.”
Jag vet ända sen uppväxten hur långt man måste gå för att locka annonsörer. Pappa var annonschef på ortens lilla S-tidning och vad han måste genomgå dagligen skildras nog bäst i P O Enquists pjäs ”Magisk cirkel”, med Erland Josephson i rollen som Gösta Swedenmark. Att man kanske måste spela de framgångsrikas spel för att nå framgång.
Men kritiken från Suhonen och Josefsson handlar i grunden inte om moral utan om vänstertaktik. De lyfter fram några enstaka fall där Arena prioriterat identitetspolitik framför klasspolitik. Den enskildes frigörelse och myndighet framför de förfördelades rättigheter. Knäckfrågan blir ett tankeexperiment, utifrån en kolumn av Karolina Ramqvist:
Tänk en dubbelarbetande mamma som dessutom ger sig hän åt sexuella perversioner (vad nu det innebär). Vilken av dessa identiteter bör sättas i första rummet?
För Suhonen och Josefsson är svaret på tankeexperimentet enkelt. De vet att det finns ”grundläggande mänskliga behov”, närmare bestämt ”ett medfött behov av andra människor”.
Därigenom förringar de Ramqvists tydligt underförstådda poäng att det finns en generell befrielsekraft i den personliga frigörelsen. Att pervomamman i tankeexperimentet förmodligen har större möjligheter att ändra sina villkor och bestämma sitt liv än den som håller på sig tills efter revolutionen.
Jag tror att denhär motsättningen är en fiktion. Och att hätskheten egentligen handlar om den skriande bristen på levande vänsteralternativ i dagens situation.
Kan man inte istället utvinna nånting viktigt ur konflikten:
Att klassmarkören idag är att kunna välja utan att behöva välja bort. Ett både-och. Till exempel ett rullande redaktörskap som tillåter en att vara hårt arbetande journalist, författare och förälder i omgångar. Eller att växelbruka mellan relationspsykologi och ideologikritik i en värld där specialisering normalt betyder villkorslös proletarisering och undergivenhet.
Pervers. Det handlar inte om hur man knullar. Det handlar om en postpolitisk insikt om att ha formats till att bli den man är. Värst ute är tveklöst den som står utanför definitionen av sig själv. Den timanställde, såsom beskriven i Kristian Lundbergs bok Yarden. Flyktingen. Men också den självgode konnässören som bara gillar läget.
LO-Tidningen Kultur 