Archive for the ‘Tidskrifter’ Category

Behovet av raminstitutioner

2011/02/18

Man saknar inte kon förrän båset är tomt, sägs det, och när nu samarbetsorganisationen Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter är hotad, står det klart för mig hur mycket de behövs, och hur mycket mer som skulle kunna göras i det segmentet. Se tidigare blogginlägg i frågan.

°

Kulturtidskrifter bygger på gratisarbete, och när man väl fått ihop numret finns det inte mycket energi kvar för att nå ut till dem som man skulle vilja läste tidskriften. Dessutom bygger spridning på en helt annan kompetens än att kunna redaktöra och skriva bra.

°

Låt oss kalla de olika, ofta slumpmässigt hopkomna, instanserna för samverkan ”raminstitutioner”. Låt oss definiera vad de gör och skulle kunna åstadkomma.
Då tecknas en kulturpolitisk bild som går på tvärs mot dagens trend uppifrån att överlåta spridningen till marknaden – som det verkar helst i öppen konkurrens med mediajättarna och deras kontroll över distributionen.

°

En bild där raminstitutionerna skulle ta vid när gratisarbetarna gjort det de är bra på (samtidsanalys, redaktörskap, skrivande), och förhoppningsvis även generera mer intäkter=mindre gratisarbete.

Men trenden idag är att kulturtidskrifterna (liksom kulturarbetare överlag) blir allt ensammare. Amatörmässiga aktörer på marknadens villkor. Om stödet till raminstitutioner nu som det verkar ska omvandlas till flashiga projektbidrag förstärks den ensamheten.

Jag är övertygad om att småsummor till raminstitutioner – och i ett utopiskt perspektiv även intellektuell samverkan – skulle kunna göra underverk för att öka kreativiteten och ensamhetkänslan (som gränsar till utbrändhetsfara på många håll).

Samtidigt som jag tror att det blir svårt att genomdriva, eftersom den här regeringens kulturpolitik egentligen bara uppvisar ett enda högre ideal: principen att offentligt finansierad kultur inte ska ta marknadsandelar från den kommersiella kulturindustrin.

(Resonemanget är förstås även relevant för problemet att kulturen inom arbetarrörelsen också drivits ut på marknaden, med föga hopp om framgång.)

Annonser

Motpart?

2011/02/15

En del ord bara sticker väldeliga i ögonen. Särskilt när man just har sett Gardar Eide Einarssons mäktiga utställning ”Power has a fragrance” på Bonniers Konsthall.

Så här är det. De svenska kulturtidskrifterna har en samarbetsorganisation som gör väldigt mycket nytta för att föra fram den rikedom av tidskrifter som kommer ut här i landet, finansierade av staten och av många mänskors hobbyarbete. FSK gör kataloger, deltar på mässor och håller branschkoll. Det är en ovärderlig hjälp.

Sen länge har de fått stöd från Kulturrådet, men nu har det stödet dragits ner till nästan ingenting, och det är här ordet ”motpart” dyker upp.

I Fria tidningen (läs intervjun här) intervjuas FSK:s ordförande och kulturrådets handläggare om motiveringen till det här beslutet:

– Signe Westin på Kulturrådet sa rakt ut vid ett möte att det inte finns plats att ge oss stöd för ”vi har inget intresse av att betala pengar till en motpart”, säger Siri Reuterstrand, ordförande för FSK.

Vilket också bekräftas av Westin.
°
Ordet ”motpart” signalerar bara en enda sak. Att Kulturrådet har tvingats uppifrån att gå från ett kulturförmedlingstänk till ett upphandlingstänk. Att de köper tjänster av oss som jobbar gratis på kvällar och helger och att deras målsättning stannar därvid. Vilket bevisas av att de tar bort just den länk som ser till att tidskrifterna blir lästa.
°
Jag säger så här, ungefär som jag brukar göra. En kulturpolitik som inte tar hänsyn till det kulturella och intellektuella skapandets väldigt speciella villkor, och som av mycket att döma inte har nåt större intresse av att kulturen ska nå ut, kan inte kalla sig kulturpolitik längre. Och en kulturminister som stillatigande åser hur kommersialism och marknadstro hastigt äter upp kulturens självständighet kan inte kalla sig kulturminister längre, utan bör heta vandal.
°
Semantiskt PS: Felet med ordet ”motpart” är alltså att det reducerar kulturpolitiken till en uppsättning affärsförhandlingar. Vilket ger fel bild. Det behövs en annan bild. En motbild.

Förnuft och förståelse

2011/02/07

Jag läser två tidskriftsnummer om religion och tycker om det ena. Det andra är Humanisternas nya tidskrift Sans. Det är en sån jobbig avgrund mellan deras respekt för vetenskapen och deras förakt för religionen. Krönikor och artiklar genomsyras av en enda grundtanke, som kanske kan formuleras: världen skulle vara bra om inte så många människor tänkte fel. Dels de troende, som är manipulerande eller manipulerade. Men framför allt relativisterna. Vi som problematiserar de vetenskapliga sanningsanspråken, till exempel utifrån nån form av maktanalys.

Hur mycket mer givande är inte de frejdiga bidragen i elbolaget Kraft&Kulturs tidskrift Voltaire, när de tar sig an temat ”Gud”. Här finns öppenhet istället för trosvisshet, med höjdpunkten i Angelo Quattrocchis inkännande essä om sambandet mellan påvens allt strängare sexualmoral och allt bögigare livsstil. En både rolig och kärleksfull text.

Men för rättvisans skull ska det sägas att bägge tidskriftsnumren pryds av rejäla kringresande reportage där en hel mängd människor får komma till tals och säga intressanta saker. Jerker Jansson och Dag Öhrlund når långt med vanvördighet runtom i det troende Sverige. Och Karin Ström fångar upp en massa komplexa poänger i Sans. Liksom för övrigt Christer Fuglesangs fabel om myran och elefanten, och en hel del riktigt bra småartiklar. Det är det allmänna tonfallet som stöter bort mig.

Psykoanalysen som vänsterprojekt

2011/02/07

Nya Arena drämmer till med ett temablock om psykoanalysen som radikalt projekt. Per Anders Svärd ger bakgrunden, Carin Franzén förklarar dess inflytande inom de humanistiska vetenskaperna och Diana Mulinari berättar om sin ungdom i Argentina, när psykoanalysen självklart stod på samhällsförändringens sida och gav form åt kampen.

Men mest skimrar Viktoria Jäderlings redogörelse för den egna psykoanalysen, ”skattefinansierad behandling för unga människor som led av psykisk ohälsa”. Både innehåll och stil samverkar för att fånga en stämning av att ha lärt sig leva, och att det minsann inte är så lätt. Hon suddar också effektivt ut motsatsen mellan psykoterapi och antidepressiv medicin: de utesluter inte alls varann.

Det enda man önskar sig är att Arena hade passat på att anknyta till en av förra årets viktigaste politiska böcker, psykoanalytikern Jurgen Reeders skoningslösa analys i Det tystade samtalet (Norstedts) av den institutionella bakgrunden till att psykoanalysen fasas ut från de offentliga åtagandena. Det är inte en bok bara för specialister, utan en rapport om hur New Public Management fungerar, med djup relevans lite varstans i samhället.

Numret är också i övrigt rikt och rekommendabelt. Per Wirtén kartlägger medbrottsligheten mellan liberaler och högerextremister i en essä som får oväntat eldstöd från Herbert Tingstens analys på plats av den italienska fascismen under Mussolini. Och Devrim Mavi använder sin intervjukonst för att skapa ett flipprigt och inspirerande helhetsporträtt av Bengt Göransson.

Vari består då det vänstriga i psykoanalysen, detta ”njutningsmedel för överklassen” som Kolingen utbrast när han första gången såg en tandborste? Kort sagt vill jag svara, efter ohyggligt många år i supporterskaran: Tron på mänskans föränderlighet, hennes potential att bli nåt annat än det hon definierats som.

Bättre sent än aldrig

2011/01/27

Man hinner så lite. Jag har glömt att rapportera om förra årets OLM. Dvs inte det blinda ödledjuret, utan Ordfront Magasins årliga utgåva som Ordfronts Litterära Magasin.

Numret är fullt av kompetens och exakta nedslag, som intervjuer med Beate Grimsrud, Siv Widerberg och läsfrämjaren Gunilla Lundgren. Förlagschefen-poeten Pelle Andersson gör en exposé över den politiska poesin från Hatets sånger till Jenny Wrangborg (men försummar att nämna att hennes Eftervalsdikt var ett beställningsjobb från LO-Tidningen…). Gunnar Fredriksson väger Palmebiografier och Anders Mathlein diskuterar reportaget som litterär genre.

Men tyngst är ändå två flyhänta branschöversikter: Marianne Steinsaphir tar Kulturministern på orden och låtsas försöka hitta kvalitetslitteratur på bensinmackar och i glesbygden, eftersom den nu är så lättåtkomlig att det inte behöva nån förmedlande litteraturpolitik. Och Jan-Erik Pettersson gör en ärrad förläggares genomgång av bestsellerhatets historia och relevans i nuläget. Mycket bildande!

Ordfront magasin har även bloggat till sig och OMline Magasin återfinns framgent som favoritlänk här till höger.

Och i kväll torsdag anordnas en debatt om ”Vad kulturpolitik är och skulle kunna vara” på Biblioteket Plattan, Sergels Torg. Stina Oscarsson möter NEO:s Mattias Svensson.