Archive for februari, 2010

Konstnärslön åt folket!

2010/02/16

Formuleringen i rubriken är så bra att jag inte vet vad jag ska säga mer. Den anknyter till remissvaren på regeringens kodumma och ärkepopulistiska propå att ersätta de livslånga konstnärslönerna (som egentligen bara är garantier om en anständig inkomst i nivå med ett sjukvårdsbiträde) med tidsbegränsade projektanställningar.
Och den anknyter till en av David Karlssons många poänger i den bok som nämndes i förra inlägget. Poängen att det finns en skapande kärna i samhället vars arbete är det som genererar (ursäkta ordvalet) arbete åt många fler och bildning och framsteg åt alla.

Annonser

En bok full av hundöron

2010/02/13

Läser intensivt David Karlssons kommentar till kulturpolitiken: En kulturutredning: Pengar, konst och politik (Glänta Hardcore 01), utifrån de erfarenheter han samlat på sig genom åren, inte minst som medlem i den senaste Kulturutredningen.

Boken blir full av hundöron eftersom texten är full av insikter. Inte minst beundrar jag Davids förmåga till både och-tänkande. Inser att jag själv varit fången i motsatser. Konsten är samtidigt konst och handelsvara och del av en reformpolitik, och de olika perspektiven utesluter inte varann. Återkommer med en detaljkommentar på LO-Tidningens webb.

Återvinning

2010/02/10

Hittar i soprummet den geniala Konsten att läsa Kalle Anka. Om imperialistisk ideologi i Disneyserierna av Ariel Dorfman och Armand Mattelart, övers. fr. engelska Christina Sohlberg, unga filosofers förlag 1977.

Ett kärt återseende av ett fruktansvärt effektivt exempel på ideologisk analys. Ropar inte tiden på ett nytryck?

”I Disneys serier möter man aldrig någon medlem av arbetarklassen eller proletariatet och ingenting stammar från en industriell produktion. Men detta innebär inte att arbetaren är frånvarande. Tvärtom. Han finns där i två skepnader, den ädle vildens och den kriminella lumpenproletärens. Båda dessa grupper tjänar till att bryta sönder arbetaren som klassvarelse och bevara vissa myter som borgerligheten från första början skapat och odlat för att dölja och tämja fienden, hindra hans solidaritet och få honom att fungera smidigt inom systemet och själv bidra till sin egen förslavning.”

Meningen med en nyutgåva skulle framför allt vara att stimulera till en uppdatering. Just därför att analysen är så välfungerande för en tid som delvis är förbi borde den uppfordra till läsningar av hur det är idag.

Upphandlingens demon

2010/02/08

Upphandlingen är politikens fiende. När allt reduceras till sitt pris upphör möjligheterna till inflytande och krav på innehåll. Allt blir en vara.

Politikerna faller in i rollen som beställare. I år vill vi ha hundra ton vård, 50 000 liter skola och omsorg för det som blir över.

Och medborgarna skolas in i rollen som kunder. Mottagare utan nånting att säga till om utom möjligen att klaga på uteblivna leveranser.

Också kulturpolitiken är på väg åt det hållet.

Det offentliga köper in kultur och delar ut till så många som möjligt. Antalet besökare blir det viktiga, inte innehållet.

Då är nämligen upphandlingen lyckad, om den kommer så många som möjligt till godo.

Och inget fel i sig med den optimeringen.

Men kulturpolitik är det inte.

Kulturpolitik har med bildning att göra. På individuell, nationell och universell nivå.

Och den mekanism som kallas bildning är egentligen ganska enkel. Det handlar om att vissa insikter man får utifrån är så genomgripande att de stannar kvar.

En oförglömlig teaterföreställning som Noréns Personkrets stannar kvar och påverkar på ett bestående sätt alla som deltog, påverkar många av dem som såg den, påverkar den svenska teatertraditionen, den svenska samhällsdebatten – den uppdaterar till och med bilden av hur hela världen ser ut eftersom de utslängda fick röst på ett hittills ohört vis.

Detta slags genomgripande bestående inverkan på hur vi uppfattar oss själva och världen kallas med filosofisk terminologi Erfarenhet (till skillnad från Upplevelse).

En upplevelse kan vara häftig, men den rör sig inom det välkända. En erfarenhet är revolutionerande.

Och jag tycker inte nånting annat egentligen kan kallas kulturpolitik än det som söker skapa förutsättningar för dylika genomgripande erfarenheter.

Att efteråt är ingenting sig riktigt likt.

Och framför allt i dessa tider: att genomgripande erfarenheter behövs för att genomskåda och utmana Upphandlingens Demon. För att få syn på hans bockfot, på svansen som sticker ut…