Varför moderaterna vann

Re:Public är en föredömlig politisk tidskrift, inte minst formmässigt och i sin användning av bilder.

°
Det senaste numret har som vanligt överraskande småartiklar och bra reportage, bland annat om rättegången mot Ehsan, som försökte elda upp sig själv efter att ha fått avvisningsbesked på Migrationsverket.

°
Men det är huvudartikeln som kommer att väcka uppseende.

°
Magnus Linton, aktuell med boken om kokain, analyserar Moderaternas vinnande strategi i samtal med kampanjmakare och reklamgurus.

°
”En produkt som ska lanseras eller relanseras ska inte hänvisa till att den är bäst utan den ska skapa förväntningar.”

°
Så förklarar Lars Axelsson på The Brand Union hur han tänkte när han kom på slagordet ”Det Nya Arbetarpartiet”. Och kommunikationsexperten Bo Krogvig kallar det undflyende begreppet ”utanförskapet” för ”lysande” som ”bild av Sverige”.

°
Allt ligger i öppen dag i Lintons genomgång, alla lockmekanismerna, cynismen.

°
Men han ger inte svar på vad Socialdemokraterna ska hitta på för att få det som alla i marknadsföringsbranschen säger sig eftersträva:

°
”Sändningstillstånd.”

°
Besök: Re:Publics hemsida. Eller en välsorterad kiosk.

Det frusna nuet

Daniel Johansson gör ett intressant tankefel när han i kapitlet ”impulsekonomi” ska skissera internet i framtiden. Detta har med själva uppdraget att göra mer än att det bygger på en analys.

Han utgår nämligen från ”att de företag som under 2010-talet befäst sina positioner kommer att behålla dem under lång tid”. Google, Facebook och Youtube till exempel. Argumentet är en parallell med framväxten av industrisamhället.

Jag tycker det låter som en metodisk nödvändighet. Att man måste frysa nuet för att enligt uppdrag kunna skåda in i framtiden.

Men där ser han intressanta saker: vars och ens konsumentprofil som offentlig information, inklusive sånt som politiska värderingar. I enorm högupplösning, som grundval för extremt riktad reklam.

Men, kan man invända, vi vet ännu inte vilka former det där håller på att ta sig, och hur de företagen kommer att se ut.

Jag associerar till en isländsk roman och ska berätta om den i ett kommande inlägg.

Vad har jag gett mig in på!?

Det är ett vansinnigt projekt det här att kommentera en antologi kapitel för kapitel. Men jag ska försöka fortsätta i maklig takt. Det är ett experiment för att lösa ett olösligt problem. Detta att anmäla antologin Framtiden är nu. Kultursverige 2040 i form av en serie bloggar. (Det är 31 bidrag…)

Nämligen att antologin är ett så vanligt publiceringsforum för att få igång folk att skriva. Var och en på sitt vis (åtminstone de läsvärda). Men sen är det som förgjort att förmedla det där i tidningstext.

Man kan slå ner på en enstaka tanke. Eller försöka göra en syntes. Eller ännu värre tolka antologin ifråga som ett tidsfenomen. Men det blir aldrig bra.

Så: funkar det här och jag har tid att skriva, då kan man tänka sig att kommande antologier läggs ut för bloggrecension.

Ja, möjligheterna är så många och tiden är så knapp.

(Enstaka böcker kan man också tänka sig.)

Att imitera en stad

Tre bidrag intill varann i antologin Framtiden är nu handlar om den moderna stadens politiska geografi och kan därför tas upp tillsammans.

Jan Åman ställer de självorganiserande städerna i fattiga länder mot vårt samhälles genomplanerade projektering:

”Arkitektyrket är förvandlat till dekoration på ett i förväg kalkylerat och budgeterat stadsplanelandskap, med färdiga volymer och innehåll. Man har försökt imitera en stad snarare än att vara det, därför att det offentliga och det privata smält samman till ett ingenting, där ingen vågar ta beslut och där ingen vågar något.”

Evelina Wahlqvist skisserar en kreativitetens geografi, en ”placefulness”, och Rasmus Fleischer utvecklar sin slogan från Det postdigitala manifestet om att ”Kulturen måste äga rum” till ett försvar för de oförutsebara mötena:

”Men just detta att i nuet drabbas av någonting oväntat som vi måste ta ställning till, det är stadsrummets kulturella styrka.”

Observera detta ”vi” och den därmed sammanhängande tanken om ”kollektivt urval”. Och önska att den måtte ha fått genomslag till 2040.

Jubileum

Passerade just 10 0oo besökare sen starten vid årsskiftet. Det är föga märkvärdigt. Men vad jag lär mig av att hålla på!

Målsättningen är helt enkelt att det ska bli snabbare väg mellan perception och publicering.

Jag läser nånting eller tänker nånting och vips är det postat.

Stort tack också till min support act Bengt Eriksson, som publicerar en kort text i veckan.

En utvidgad vardag

Sven-Eric Liedman fångar i sin skiss ”Våra val” framtidsfunderandets dubbla register: de grundläggande samhällsproblem som alltid måste lösas och de oväntade tillskott som nya tekniska landvinningar kan ge. Många är numera uppkopplade nästan överallt. Men:

”De mobilbesatta människorna på bussen lever knappast i en virtuell värld utan snarare i en utvidgad vardag.”

De tekniska förändringarna rubbar ingenting i grunden, tycks Liedman mena – och i synnerhet är strävan efter ökad jämlikhet lika oundgänglig som nånsin.

Vad är djup och vad är yta?

Under läsningen av redaktörernas inledningsessä i antologin Framtiden är nu. Kultursverige 2040 stannar jag till vid en mening, Tobias Nielsén och Sven Nilsson skriver:

Också i framtiden kommer det oförutsebara att inträffa och förändra sakernas tillstånd i grunden och på djupet.

Tanken är fläckfri, och ingår i ett resonemang om hur det svenska samhället har förändrats sen 1980, hur folks livsmål har skiftat och den svenska modellen slimmats ner till ”light-versionen”.

Men vad avses med grunden och djupet? Det vill säga: vad är motsatsen?

Jag känner en brist på ideologikritisk dimension här. Måhända är den viktigaste förändringen i sakernas tillstånd att det har skett en omkastning så att (med Zizeks slogan) kapitalismen har blivit natur?

Grunden har inte bara förändrats, utan det har kommit en ny grund, som vi kallar för Ekonomin (i bestämd form). Och därmed har även vår syn på oss själva förändrats. Sak och sken har bytt plats. Ska bli kul att se vad Sven-Eric Liedman har att säga i sitt bidrag, när jag nu vänder blad…

Distributionsmonopolets mekanismer

Det pågår en levande debatt apropå att nätbokhandeln Adlibris är på väg att ta över bibliotekens bokinköp, åtminstone vad beträffar  de självklara titlarna. I en krönika liknar jag arrangemanget vid en pipeline.

En artikel i Wired om hur bolaget Ticketmaster dominerar försäljningen av konsertbiljetter i västvärlden, och hur de krossar eller köper upp alla utmanare (t ex Live Nation) ger ytterligare perspektiv på vad som står på spel. Här kan man läsa den artikeln.

Att monopolisering och rationalisering (på innehållets bekostnad) ligger i själva den datoriserade kapitalismens natur.

Och det är därför det behövs motmakter, i aldrig skådad omfattning. Till exempel biblioteken, och det händer verkligen grejer, också. Även Adlibris gör insatser för att härbärgera en motmarknad, även om de med andra handen är ytterst njugga mot småförlagen.

Den levande delen av kulturen rymmer massor av alternativa initiativ, utanför och innanför institutioner och storkoncerner. Och nu finns större möjligheter än nånsin att länka de där alternativen till varann, så att t ex böcker hittar fram till sina sanna läsare.

Aldrig förr har heller behovet av att bekämpa kommersialismens negativa verkningar varit större, just därför att systemen är så kraftfulla och innehållsförstörande – vilket inte bara gäller kultur: Wiredartikeln skulle lätt kunna läsas t ex som en beskrivning av tendenser inom den offentliga förvaltningen också.

Cd v 47/10: Susanne Rosenberg

Arbetet med årets Manifestpris (de små skivbolagens alternativ till Grammis) har börjat. Sitter själv i juryn för kategorin visa/folkmusik och får jag bestämma så vinner Susanne Rosenberg.

På sitt prisvärda album går hon bakåt i tiden för att påminna sig om hur hennes intresse för folksång startade. Gamla folksånger framförs a cappella, så som de traditionellt brukade sjungas i Sverige. Hon kan inte hålla sig heller, strax tar hon ett steg framåt igen och improviserar på klockspel och flöjt.

Allra häftigast blir det när Susanne i ”Kyrie – Oh Death” blandar medeltida europeisk kyrkosång och amerikansk countrygospel.

Bengt Eriksson

Artist: Susanne Rosenberg.
Titel: Reboot – Omstart.
Skivmärke: Playing With Music/Border.

Hör Susanne Rosenbergs album ”Reboot – Omstart” på Spotify.
Se och hör henne sjunga och spela ”Liten vallpiga” från föreställningen ”Reboot – Omstart”.
På albumet ”Davids Nimm” framförs Karin Rehnqvists folkmusikinspirerade konstmusik av bl a Lena Willemark och Susanne Rosenberg. Finns också på Spotify.
På hennes hemsida finns ännu fler smakprov från olika album där Susanne Rosenberg medverkar.

”Framtiden är nu”

Så heter en antologi där 31 specialister blickar framåt mot Sverige och Världen år 2040, med särskilt fokus på konsten och kulturen. Det vill säga samma upplägg som föregångaren NOLL NOLL, där ett liknande gäng sammanfattade årtusendets allra första decennium.

I förordet konstaterar redaktörerna Tobias Nielsén och Sven Nilsson ”en realistisk, nästan försiktig hållning i artiklarna”.

Redan det låter intressant. Så istället för att göra en ansträngd sammanfattning, kommer jag att föra en läsjournal på bloggen och plocka små guldkorn ur de respektive artiklarna.

Läs mer på förlagets hemsida.

På tal om framtiden äger årets upplaga av Socialistiskt forum rum på ABF-huset i Stockholm lördagen den 27. Det kommer rapporter därifrån också.