Archive for mars, 2010

Fingertoppen duger

2010/03/31

Det behövs egentligen inga kroppskrafter för att hålla sig upprätt på tunnelbanan eller bussen när den kränger genom stan.

Det räcker med en fingertopp som talar om för resten av kroppen var den befinner sig. En referenspunkt mot omvärlden.

Sådär är det med kulturen också. Den ger en grund för orientering och vad forskarna kallar proprioception (upplevelsen av den egna kroppen inifrån).

(Men när bussen har kört i diket måste alla gå ut och skjuta på efter förmåga.)

Annonser

Utveckling – synpunkter tack

2010/03/30

Bilderna på föregående inlägg är verkligen inget vidare. Jag har nämligen själv tagit dem. Här kommer som kompensation en riktigt bra bild, jag fick ärva kopian av Hans Haste, som på slutet delade lokal med en litterär tidskrift där jag var medlem.

Men frågan är egentligen att jag behöver synpunkter på hur man utvecklar ett sånt här medium. Den största begränsningen är att jag jobbar med den här bloggen på arbetstid, utom när det händer nånting häpnadsväckande. En annan begränsning är att jag eftersträvar ett väldigt specialiserat tilltal, en röst som ändå är öppen för att ge överraskningar. Man kan kalla det för ett inre varumärke. Men sen finns de tekniska begränsningarna. Som också är möjligheter. Jag behöver tid att hitta vad man kan göra och att lära mig att göra det på mitt sätt. Sånt som att träda i dialog med andra röster i diverse medier.

Det går åt väldigt mycket tranbärssnus, det kan jag avslöja.

För det är stressigt att utvecklas.

Också det här inlägget är ju lika mycket ett sökande efter en form som ett färdigt statement.

Sårbarhet

2010/03/30

Eftersnack vid vernissagen på ABF. I mitten Mats Aronsson.

Det fina med utställningen ”Varsel”, som nu går upp på olika ställen i Sverige, är att den fångar människor i deras sårbarhet och på så vis blir en tung kommentar både till politiken och till arbetslivet. Ja, vissa av berättelserna blir rent existentiella, som Mikael i Nybro som genomgått både en hjärtinfarkt och en uppsägning.

”Jag skulle vilja säga till alla: Var glad åt det du har, jaga inte hela tiden efter mer! Men girigheten genomsyrar hela samhället.”

Det är ett trettiotal arbetslösa från alla möjliga branscher som avbildas och bjuder på de tankar som just nu upptar deras sinnen. Och som man alltså kan möta i diverse medier: som utställning, i radions P1, som websajt. Läs mer på LO-Tidningens hemsida.

Besökaren ställs inför arbetslinjens hemliga baksida. Dels att man ”ser människorna bakom siffrorna” som en facklig representant sa vid vernissagen på ABF-huset i måndags. Men också hur mycket arbetet betyder för identiteten. ”Utan jobb är du ingenting”, sammanfattade mannen bakom projektet, Mats Aronsson, och berättade hur mycket han lärt sig när berättelserna nått honom från hela landet.

Tyvärr finns det ingen bild tillgänglig som visar hela gruppen Stormen.

Jenny Wrangborg läser ”Snart går vi utan er” till musikackompanjemang av Stormen.

Han kunde se en trend som går i riktning mot individualisering. Hamnar du utanför är det ett personligt misslyckande, och du förlorar själva tillhörigheten.

Utställningen fångar upp detta, och sätter igång tankarna.

Som dessutom fick extra skjuts när Stormen framträdde på vernissagen. Det är Jenny Wrangborg med tre känsliga musiker som ger hennes kampdikter och golvetrapporter ännu fler dimensioner och känslor.

Det enkla är avancerat

2010/03/29

I diskussionen om verklighetsskildring vs formexperiment måste man komma ihåg att det hela tiden pågår en utveckling beträffande vad som kan bli litteratur (eller ställas ut på en konsthall, vara ämne för en film etc). En Evolution.

Det som ser enkelt ut och fräscht hämtat ur verkligheten måste beredas först för att få rätt att yttra sig. Måste hitta sin form, uppfinna sin förenkling. Som ett djur som efter många generationer anpassar sig till sitt habitat.

För mig är poesin (när jag översätter, redaktörar, kritiserar, teoretiserar) inte bara ett nöje utan även en skola. Beståndsdelarna måste ha rätt proportioner och stå på rätt plats. Annars bryts sändningen.

Det är precis likadant med prosa. Men aldrig att nån får beröm för en enstaka mening, fast den kanske kostat en halv dag att få rätt. Eller ingen tid alls – men då ska räknas in alla misslyckanden genom åren som till slut sätter sig i fingrarna.

Arbetet bakom det som ser enkelt ut. Och då inte bara kaloriåtgången, utan en hel hantverkstradition för att göra språk till litteratur. En samverkan mellan experimentatorer (som framstår som obegripliga i samtiden men sen får upprättelse) och entreprenörer. Ofta i samma person. Ragnar Thoursies prosa om barndomen i Katrineholm är minst lika avancerad som hans tidiga dikt ”Papegojan död ej ruttnar”, sett ur det perspektivet: vad som går att berätta om, och hur de bitarna kan kombineras.

De som uppfinner och de som omsätter. Och i det sammanhanget modernismen som vägröjare för vad som kan tas upp på dagordningen, vad som kan ställas bredvid vad.

Fler borde gå i lära hos poesin. Den blick på språket den ger är ojämförligt högupplöst. Språket i vid bemärkelse. Språket som synskärpa.

Kultursidorna och folkbildningen

2010/03/24

Crister Enander debuterar på diskussionsforumet Newsmill med en ytterst tänkvärd artikel som kopplar kultursidornas förfall till marginaliseringen av folkbildningen.

”Kultur kan aldrig reduceras till att vara en del av underhållningsbranschen eller ”upplevelseindustrin”. Kultur handlar ytterst om kunskap och vidgade perspektiv. Idag är den kultur som är värd namnet en allt exklusivare företeelse. Den håller på att förvandlas till en lyxvara för fåtalet. Alltmedan folkflertalet får nöja sig med teveflimret och ytligt trams. Ty kultur kräver träning – eller med ett bättre ord: tillvänjning.”

Artikeln kan läsas här, och i sidofältet finns andra inlägg som berör frågan.

Jag kan bara spä på genom att understryka ordet ”bildning” i ”folkbildning”: ett ord som handlar om personlig förvandling. Det finns lika mycket som nånsin en utbredd vilja hos enskilda att lära sig och vidga perspektiven. Kulturjournalistikens viktigaste medarbetare är läsarna, även om de sällan hör av sig. Därför att det händer nånting med dem (ja oss) i mötet med andra perspektiv. Och det där ger texterna energi.

Läsarna syns inte i en papperstidning. Men de är där. Åtminstone ibland.

*

Bildning på internet då? Ja jävlar! Man hittar fram till sina sammanhang och blir starkare. Men det tar tid det med.

Kapitalismen och konsten

2010/03/23

Så länge det anordnas diskussioner i kala källarlokaler om konstens plats innanför kapitalismen finns det ännu hopp för världen, särskilt om medelåldern på deltagarna är passligt låg.
Sammankomsten i sig besvarade kvällens fråga: huruvida det alls finns några frizoner kvar från vinstmaximerandet, och ifall samtidskonsten är en av dessa zoner eller till slut har blivit inordnad, eller som det heter på engelska: ”subsumed”.
För engelska var det givna språket när föreläsaren, Stewart Martin från Middlesex University i London, tog avstamp i Marx tvekan om ifall proletären säljer sitt liv eller bara sitt arbete, för att sen strängt värdera äktheten i två konstprojekt, det ena från sextitalet, det andra betydligt nyare: Rirkrit Tiravanja som lyfte ut galleriets bakre regioner i utställningshallen och lagade thaicurry på kombiköket.

Detta tilldrog sig i New York för 10 år sen. Vi däremot satt på WELD på Norrtullsgatan i Stockholm och fick Rirkrit Tiravanjas projekt återberättat för oss, som vore det slutscenen i Jedins återkomst.
Alla var nämligen djupt intresserade. Jag själv. De lärda. Ungdomarna.
Djupt intresserade i hur det skulle gå.
Kunde den akademiska beskrivningen av doften av tio år gammal thaicurry uppväga tusentals år av tilltagande exploatering av allt och alla, en process som just i våra dar når oanade toppresultat?
Ja.

Och det var inte Stewarts lärdom eller Rirkrits kokkonst som fällde avgörandet, utan alla vi inblandades uppmärksamhet.
Vi med våra respektive osorterade, här och var lätt desperata inre frågor om huruvida det alls finns plats för oss i den här världen kunde samlas runt kombiköket på galleri 303. Som i en ritual.
Som i en kommentar till den pågående exploateringen. Nedläggningarna. Nedskärningarna. Outsourcningen. Utsorteringen.
Djupt intresserade.
Ett rungande nej.
Eller rungande är också fel ord. Mer bara … bestämt.
Ett bestämt ja till att man under vissa omständigheter kan ställa de här överväldigande kraven på konsten.
Så att en gryta thaicurry blir märkligt central i hela historiesynen. Och samtidsanalysen.

Danshögskolan stod som en av arrangörerna till denna föreläsningsserie, som nu är över.
Och man hoppas att de vid utvärderingen som säkert följer – säkert som amen i kyrkan – inser att också detta var en dansföreställning. Trots att alla bara satt där. Och bollade med stora ord.

En twist på verklighetsskildringsdebatten

2010/03/21

Litteratur består av språk. Utvinning, förädling och montering av språk. Så blir nya verkligheter synliga. Genom att språk konfronteras på boksidan eller inom en genre. Till exempel i form av ett nyfunnet rim. En liknelse. En gestaltning av en del av samtidstugget. Då har nånting hänt. Vilket bör påpekas. Ja framhävas.

Fackförbundpressens dag

2010/03/19

Igår samlades tidskrifter från alla fackförbund för att träffas och bilda sig.

Det var som vanligt mycket lyckat. När folk redovisar sina professionella erfarenheter händer det nånting djupt i det egna systemet, nästan oavsett vad det handlar om. Och därför lyssnar man bra.

Mymlan aka Sofia Mirjamsdotter, en av landets främsta mediekrönikörer och även en framstående retoriker. Först skrämde hon alla med generationsklyftan. Att de som vuxit upp med internet är infödingar medan vi andra är bortkomna invandrare.
Sen uppmuntrade hon alla till att ge sig in i de sociala medierna med hull och hår. Det är därför jag bloggar nu på förmiddagen istället för att sortera frilansarreskontra och redigera din text om Winnerbäck, Stefan.

Efter det hamnade jag på ett seminarium som var en näradödenupplevelse och därför måste rapporteras om. Vi förväntades tillbedja två managementdiagram – det ena om cykeln för förändringar i organisationer, det andra om att hålla sig inom sin inflytandesfär – och på så sätt skulle vi inse hur man hanterar flödet av information på internet (vilket varit rubriken i inbjudan).
Några konkreta råd behövdes inte eftersom diagrammen sammanfattade all mänsklig erfarenhet.
Men egentligen var budskapet det gamla: Skomakare, blif vid din läst.
Ja, egentligen sa föredragshållarna utan att veta om det väldigt mycket om samhället av idag, om yrkeslivets proletarisering och den nödvändiga anpassligheten. Alla fogar vi oss i omständigheterna – med känslan av att inte duga som smörjmedel.

Sen blev det glimrande bra igen. Fotografen och skribenten Göran Segeholm skänkte åhörarna några modeller för att tänka på vad man vill ha för bild, gärna i förväg. Dels var han rolig, dels så kunde han kondensera sin kunskap till nånting som väldigt mycket liknar de olika reglagen på en modern kamera.
En skala från objektiva fakta till subjektiva intryck.
En antagonism mellan ”berättelse” och ”beröring” som mynnade ut i insikten att ”starkare inte alltid är bättre” och att det är tjänstefel att låta fotografen välja bild.

Jag har också en metainsikt från alla tre seminarierna, som är länkad till mitt intresse för vetenskapsjournalistik. Nämligen att modellbygge, som ju är en av grundpelarna i muntliga presentationer, också har mycket att lära ut åt oss journalister. Att koka ihop en slagkraftig, gärna lätt flummig grafisk gestalt som kan samspela med texten och göra den läsvärdare. Det är också ett hantverk.

Mobilisering av det omedvetna

2010/03/17

Såg i efterskott svt:s debattprogram om nerskärningarna på DN Kultur. Det ord som fastnade var när duracell-liberalen flera gånger bekände sin ”hatkärlek” till de sektvänsteristiska kultursidorna.

Dubbla motstridiga känslor. Är inte det själva drivmedlet? Hat men respekt.

Oavsett vad man låtsas skriver man alltid ur ett överläge. Själva skrivandet är ett överläge. Som drar på sig en massa grejer som inte har med saken att göra.

Texten som publiceras är en projektionsskärm, inklusive den person som står som upphovsman. Detta är grundvalen för kontakten, nästan ett drömtillstånd. Samtidigt pågår en bearbetning utifrån vad som faktiskt sägs. Upprört tumult och kallhamrad argumentation på en och samma gång, och ett samspel dem emellan.

Därför kunde kulturjournalistiken gott bli bra mycket jobbigare, utan att därmed förfalla till rallarsvingar och personangrepp. Mer ambivalens, mer hatkärlek också i texternas uppbyggnad. Om det nu finns en resonansbotten av raseri och utopi i läsekretsen kan klangen bli så mycket större och rikare än om man är inställsam.

Kontentan av programmet, med dess underliggande ton av trist elitförakt, blir alltså: Kultursidor är jättearenor med jättepublik. Men jättepubliken sitter tyst fast det händer jättemycket inombords. Texterna borde kunna lyssna in allt detta outsagda på ett helt annat sätt. Ikväll ska jag minsann gå hem och peppläsa i Pasolinis dagstidningskrönikor!

Behovet av jagsägare

2010/03/16

”Nördarnas återkomst” behandlas i nya numret av tidskriften Bang. Och som vanligt är ett Bang-nummer en fulvacker maskin som producerar lustfylld meningsfullhet. Kön och sexualitet är alltid ramen för frågeställningarna, men underverket är att skribenterna bottnar i sina egna liv och därför blir intressanta på riktigt.

Andie Nordgren ser tillbaka på sin uppväxt som fåtalig tjej bland spelande och lajvande killar och blixtrar till med mikroanalyser som den följande:

”Med den rädslan i halsen tog jag i så jag nästan sprängdes för att bevisa min icke-tjejighet. Jag var extremt duktig på att läsa signalerna runt mig och anpassa mig – jag presterade lydigt för att upprätthålla en identitet som icke-tjej. Eller inte icke-tjej; en BÄTTRE sorts tjej. Som en av killarna, fast med en tjejkropp som var sexig, som man ville ligga med.  Som fick uppmärksamhet, som fick vara populär. Den här positioneringen skedde nästan aldrig öga mot öga med några andra tjejer. Det var en form av kombinerad självcensur och aktiva antitjejbeteenden, baserade på min teori om vad killarna jag hängde med skulle uppfatta som typiskt tjejigt.”

Långt citat, men förhoppningsvis går poängen fram. Att Bang är en unik plats där folk tar chansen att säga, skriva och känna ”jag”. Och samtidigt hitta kloka synpunkter på allt möjligt – ta bara följande iakttagelse av Rasmus Fleischer:

”Jag är ju en av få, tror jag, som faktiskt gjort flera besök på både Almedalsveckan och Medeltidsveckan. Och jag har svårt att upptäcka någon större skillnad mellan det partipolitiska nördandet i Almedalen och medeltidsnördandet under Medeltidsveckan. Jag uppfattar båda som någon slags lajv.”

Samhället behöver jagsägare.