Summeringen av paneldiskussionen om ”kulturen som vapen” på BPA-seminariet blev nästa veckas Samtidskrönika, som redan finns publicerad på nätet. Läs artikeln ”till dem det vederbör”.
Den enkla och svårskötta slutsatsen är att arbetarrrörelsen åter måste börja beställa konst av alla de slag för att få till deltagande av alla de slag.
Det återstår att redovisa slutdiskussionen om ”Kulturen som vapen” på seminariet Boken på arbetsplatsen. Den kantrade litegrann åt eftervalsanalys, och kom därför åt diverse frågor kring kulturens mening och riktning.
Tills vidare publiceras här Hans Lagerbergs tänkvärda tabell som avslutade föredraget om hundra år av arbetarlitteratur.
Eli, IFMetallare från Swegon i Kvänum, visar upp vad han arbetat fram under sina många år som bokombud i ett distrikt med 8500 medlemmar. Ett helt portabelt utlåningssystem, komplett med argument för att övertyga arbetsgivarna, med egen grafisk profil och en broschyr och en hemsida för att värva och peppa nya bokombud.
Det är som om Eli har återuppfunnit folkbildningens grundvalar och anpassat dem till nya tekniska möjligheter, och han delar gärna med sig av sina erfarenheter och sina uppfinningar. Under sitt föredrag pekade han uppmuntrande på ett annat bokombud: ”Andreas fick en låda, han har allt nu, han kan starta.”
Eli är också befriande medveten om att man inte behöver sätta igång med så stora ambitioner. I broschyren står det: ”Det behöver inte vara avancerat, det räcker med en bokhörna.”
Johan Olin håller föredrag och visar vad man kan göra på internet. Sektionen Unga elektriker använder Facebook och Youtube för att organisera, samla erfarenheter och på ett dråpligt sätt sprida kunskap om t ex vad pågående avtalsförhandlingar går ut på.
Titta till exempel på filmen Skriket eller de andra snuttar som finns listade till höger på deras Youtube-sida.
Föredraget, som fortfarande pågår, med många exempel, är ett gott exempel på den kreativitet som kan släppas lös, och hur de alternativa former av nätverk som internet erbjuder kan skapa nya former för samverkan.
Om det blir tid över för diskussion ska jag fråga varför inte kulturen inom arbetarrörelsen också organiserar sig på liknande sätt.
Sista dagen av seminariet inleds med allsång ur ”Den nya tidens sångbok”: alla verserna ur Bandiera Rossa med ABF:s ordförande på förstastämman.
Igår höll Peter Gustavsson ett seminarium om kampsånger, men det missade jag. Ska försöka ta reda på nånting i efterskott.
Samtalet om hur samtidens arbetsplatser ska skildras under seminariet ”Boken på arbetsplatsen” utgick från Föreningen Arbetarskrivares antologi Skarpt läge och Maria Hambergs senaste roman Drömfabriken.
Det uppstod ganska snart en enighet om att nånting förändrats i grunden sen början av seklet, i och med att produktionen effektiviserats inom alla branscher. ”En slimmad organisation så billigt som möjligt.” Så sammanfattade Kerttu Jokela situationen inom omsorgen.
Men hur ska detta skildras? Ur analysen av det förändrade tidsläget uppstod en stämning av att det är dags att börja samla berättelser om vad som förändrats – en uppgift som försvårats av att det blivit så tyst i produktionen på grund av dessa uppskruvade arbetsscheman. Folk hinner inte prata med varann.
En synpunkt som vältaligt lades fram av Maria Hamberg var att den översatta litteraturen minner oss om att vi lever i en globaliserad värld, och att det finns arbetsskildringar att hämta där: ”Om man ska prata om hur arbetet skildras idag måste man titta globalt. Produktionen är global och det är också arbetarklassen.”
Arne Andersson berättar om sitt arbete med teaterföreställningar som ska ”förvandla historiska erfarenheter till verktyg för framtiden”.
Fascinerande interiörer från Spelet om Norbergsstrejken 1978, hur en lång inledningsscen som repeterats i åtta månader ströks strax innan premiären.
”Därigenom förändrade vi hela pjäsens struktur från att handla om en familj till att handla om ett kollektiv – och det var därför det blev så väldigt bra.”
Spelet i Surahammar som återupptäckte rötterna till fackföreningen 1901. Pjäsen om samer i norska Røyrvik som förändrade hela kommunen och bland annat ledde till att den nu är officiellt tvåspråkig. Pjäsen om tattarkravallerna i Jönköping 1948, som rörde upp underliggande rädslor, eftersom förföljelsen av resande fortfarande finns som ett hot (många exempel gavs på detta).
Men över alla berättelser svävar Arne Anderssons övertygelse om att en teaterpjäs är en levande organism som samspelar med det omgivande samhället och utvecklas på sitt eget sätt utifrån omgivningens krav och de medverkandes erfarenheter – i synnerhet när de på scen kan gestalta sånt de varit med om på ett helt annat sätt än en yrkesskådespelare
Hans Lagerberg drar arbetarlitteraturens historia på en och en halv timme, som uppladdning till vår diskussion om ”Kulturen som vapen”. Som vanligt är det svårt med definition och avgränsning. Nånting viktigt har hänt de senaste hundra åren, och fortsätter hända.
Kanske är det här spänningsfältet mellan individ och kollektiv, mellan olika klassintressen och litterära ideal själva livsluften för arbetarlitteraturen. Att den är ett åskmoln som laddar ur ibland.
Och i så fall kanske också den svidande rivalitet mellan författarna som framkommer i Hans Lagerbergs beskrivning var meningsfull, som ett led i den pågående kollektiva undersökningen av samhället.
Läs också Magnus Nilssons ”Liten arbetarlitteraturskola” som publicerades här på bloggen i somras, och som fångar mångfalden av uppgifter och funktioner. Klicka här för att komma till del 1 av 13!
Renzo berättar för seminariet Boken på arbetsplatsen om målet med hans böcker och filmer om mänskor idag som väljer det extrema: kriminella, nazister, islamister. ”Det är deras huvud läsaren ska gå in i. Så att han blir lite rädd och tänker ‘det hade kunnat varit jag’.”
°
Gemensamheten har gått förlorad i samhället, konstaterar Renzo, folk har blivit individualister men är samtidigt på jakt efter nånting som kan ge dem en identitet. Det kan bli nationalism, religion eller brott, vilket förstärks av att man då stöts ut. (När Sverigedemokraternas väljare dumförklaras uppifrån kommer de bara att växa, tror Aneröd.)
°
Folk som dras till det extrema drivs av hat och frustration. Det gäller att skapa andra former av gemenskap byggda på klassidentitet. Arbetarrörelsen och politiken borde upprätta visioner om hur det borde vara för att möta frustrationen över hur det är.
Aneröd verkar nånstans tro att extremism byggd på hat och utsortering kan växlas in i nånting konstruktivt innanför en gemenskap. ”Bättre än nånting annat tas rasismen bort av enighet i en strejk.”
°
Och det är innanför den kampen han verkar som författare, filmare och föreläsare. Han kallar sig arbetarklass-skildrare, och i det uppdraget står att representera alla, också de som valt destruktiva åsikter och ställningstaganden.
Svårt att få folk att stiga på även i ett arbetsplatsbibliotek. Strategier för att nå ut. Plats i fikarummen. Packa lådor köpta på ICA Maxi och skicka runt mellan arbetsplatser. Men bokombuden måste prata om böckerna, inte bara vara listförare. Och så bibliotekens skiftande vilja i olika kommuner.
LO-Tidningen Kultur 