Kategorier

Jag försöker dela upp kulturområdet i kategorier, för att sen implementera uppdelningen i olika publiceringsformat. Det är inte så lätt. Vem som helst kan göra en lista, men kategorier ska utesluta varann, så att det blir minimalt med innehåll i kategorin Övrigt. Och så får det inte vara förutsägbart heller, typ ”deckare”; då är ju allting redan för mycket sagt.

En kategori jag tror på är ”berättelser”. Den kan göra ett rimligt tvärsnitt och rymma allt från Lyotards analys av de stora berättelsernas försvinnande till en egenutgiven självbiografisk bok – och så finns den lustiga metapolitikdiskussionen om huruvida det pratas om Berättelser i brist på Innehåll. Ja och nej är mitt absoluta svar.

Fördelen med att leva i den här internet-tiden är att grejer kan placeras i flera kategorier. Förr hade man en fysisk text och måste fysiskt välja var den skulle stoppas. Nu kan den befinna sig på flera platser samtidigt.

Det där är ett slags humanistisk kvantfysik, som inte ännu uppskattas efter förtjänst. Hej då, nu ska jag tagga det här både i Yrkesfunderingar och Berättelser.

Uppdelning av kritikgenren

Hörde talas om ett dyrt nyhetsbrev som sammanfattar nyutkomna managementböcker på några sidor, så att näringslivshöjdare snabbt ska kunna låtsas att de läst dem.

För vissa typer av böcker är det där ingen dum idé: att suga ut det göttigaste och referera själva grejen, utan tyck och värdeomdömen.

På så vis får man ork (och frilansbudget) över för att ta upp riktigt viktiga böcker på det sätt de förtjänar. En riktig bok kan nämligen inte reduceras till sitt innehåll. Den är en maskin som omvandlar världen, och måste därför testköras. Genom att få en text som svarar på den.

Pullman på Waltic

Den mäktigaste upplevelsen – bland alla andra eldsjälar och folkbildare – för mig på litteraturkonferensen WALTIC häromåret var ett föredrag av nyssnämnde Philip Pullman om berättelsens byggstenar. Att berättelser består av mikroberättelser som kombineras. Vissa är jätteomfångsrika och detaljerade, andra bara skymtar förbi men spelar en viktig roll ändå. Hans genomgående exempel var hällande: olika förekomster i litteratur konst och reklam av folk som häller ut nånting, och hur det bidrar till helheten på olika sätt.

Det där gav mig en helt ny ingång till att tänka på berättelser utifrån vilka proportioner författaren/berättaren ger åt de enskilda delarna. Och det lustiga är att det gick in i mitt redaktörskap också. Har man ett tabloiduppslag i veckan är det livsnödvändigt att ge stårysarna rätt proportioner, kanske skala ner från ambitionen att få med hela bilden till att istället låta en detalj växa sig lagom. Till exempel i nästa vecka. Då avstår jag från att presentera hela Sven-Eric Liedmans syn på skola&universitet i boken Hets! och gör istället en beskrivning av hans historik över begreppet ”kompetens” och hur det används.

Sveriges bästa kultursida slår till

Jag kommer aldrig över pappersupplagan av Helsingborgs Dagblad; men nätupplagan av deras kultursida är vad jag tar till när jag vill trösta mig själv och andra om att kulturjournalistiken lever. De skriver om alla viktiga böcker, de är jättesnabba på att hitta rättframma, snabba kommentarer till frågor som kommer upp.

Igår publicerade Slavoj Zizek en mycket tänkvärd artikel om utvecklingen i Egypten, och inte minst om hur de uppfattas av oss i Europa. Det var i den engelska dagstidningen Guardian.

Idag (!) publicerar HD en översättning av Zizeks essä, med höjdpunkter som:

När nu folket revolterar mot tyrannen och kräver frihet och rättvisa – alltså högst sekulära krav – och inte bygger upproret på religiösa tankar, blir dessa liberaler likväl djupt bekymrade. Varför inte glädjas över att friheten äntligen får sin egyptiska chans?

I dag mer än någonsin har Mao Tse Tungs gamla revolutionsuttryck ”Det är kaos under himmelen – läget är utmärkt” giltighet.

Klicka och läs! Och stanna kvar en stund till i en kulturbevakning med HD-kvalitet!

Ännu en missad bok

Försummelsen av När framtiden redan hänt (se föregående inlägg) och andra otillräckligheter ger upphov till yrkesfunderingar, som också handlar om vad en kultursida ska vara för nånting.

Det finns ingen möjlighet att ha traditionella recensioner av allt viktigt som kommer ut. Det behövs andra former av presentationer, förmodligen en hel uppsättning av möjliga former för att t ex förmedla kunskap om nya böcker.

Det enklaste vore faktiskt en bokklubb. If you can’t beat’em, join’em. Ett amazon-format skulle kunna förmedla idéer och analyser på samma sätt som man kränger böcker. Och från den finns det sen möjlighet till fördjupning.

Böcker är ett format för att samla vetande och erfarenheter. Sen behövs det andra format för att sprida dem. Det här hänger också samman med det nedannämnda problemet att vi i vänstern inte vet vad vi ska tycka.

 

Sanningen om Berns

Fick nyss ett brev i egenskap av medlem i PEN-klubben, från ordförande Ola Larsmo. Det är en sammanslutning för mänskor som jobbar med det skrivna ordet, vars syfte är att på olika sätt verka för yttrandefrihet och stötta kollegor som hamnar i klammeri med makten.

När Lena Kallenberg välförtjänt erhöll Bernspriset, i egenskap av framstående Stockholmsskildrare – ett pris som delas ut av PEN-klubben – uppstod ett problem. Den pågående konflikten med SAC och anklagelserna för att utnyttja papperslösa som arbetskraft gjorde det tvivelaktigt att hålla prisutdelningen på Berns, som traditionen bjuder.

PEN tillsatte då en egen utredning för att komma fram till fakta. Den sticker inte under stol med att problemet med utnyttjande av papperslösa finns, och att Berns inte har ett fläckfritt förflutet. Men slutsatsen är ändå den följande:

”Efter genomgången av materialet från såväl SAC som Berns kan vi konstatera att parterna idag faktiskt är överens på den punkten: det arbetar idag inga papperslösa flyktingar på Berns.

Hela konflikten går tillbaka på förhållanden som gällde under perioden 2004-2008. Berns menar att man genom att idag utnyttja en seriös städentreprenör tagit sitt arbetsgivaransvar. SAC menar att man inte kan släppa det som skedde under en annan entreprenör.”

Jag blir glad över att vara medlem i en organisation som går så grundligt tillväga i en jobbig och känslig situation. Men jag får också en stark inspiration av detta föredöme: intellektuella som kan läsa och tänka själva ställer upp som skiljedomare och formulerar på egna villkor vari en upprivande aktuell konflikt består.

Tänk om detta blir den nya trenden efter all snabb åsiktsjournalistik. Jag tänker också på vissa bloggar som är ett föredöme beträffande redighet. Revisorsuppdraget att kartlägga konflikterna.

 

Bidragsgivare

Jag tror helt enkelt att jag kan bidra till samtalet om samhället med olika grejer jag kan om subjektivitet och språk. Det gäller bara att skapa en ram för det samtalet, för att hamna i sändning och inte bara babbla på.

Kultursidesestetik

Kopplingen till konst och samhällsdebatt på kultursidor är inte i första hand förmedlande, konsumentupplysande – även om det kan bli en bieffekt.

Det handlar om att söka upp grejer som det går att föra intressanta samtal kring – och med.

Intressanta samtal, varför då? För att framstå som intressant?

Nej – utan för att bli tydligare som subjekt. Och därmed intressantare, ibland. Men det är en bieffekt.

Subjektsbegreppet

Tanken på att ett subjekt underligger varje yttrande uppstår i den antika grammatikforskningen – och säkert också på andra ställen på jorden, kanske i Indien.

Sub-iectum eller på grekiska hupo-keimenon: det handlar om en grundval. Tydlig i det fall där nån säger ”jag” och uttalar sig om nånting som pågår; oftast är det mycket mer komplicerat än så.

Tänk på insändarsubjektet: det är nästintill omöjligt att bli mer än en Upprörd medborgare, hur bra man än i övrigt ”kan skriva” (jag sätter det där inom situationstecken eftersom skrivandet är en plats & inte en förmåga).

Eller tänk på olika twittersubjekt. Vad man säger är underordnat det Vem som är själva produkten av yttrandet, av serien av yttranden.

För den skrivande en process, för den läsande en röst.

Kulturjournalistiken uppstår i den där övergången.

Nytt år, nya tilltal

Förra året drabbades jag av de nya mediernas möjligheter; i år är det dags att omsätta mångfalden i daglig praktik.

Nyckeltanken är att den som skriver någorlunda bra och konsekvent skapar ett subjekt. Inte en fiktion eller en avatar utan just ett subjekt, i bemärkelsen grund för det som sägs. Och det där har med framställningsformen att göra. Grammatiken i vid bemärkelse.

Man kan också kalla det en röst, men det där finns i upplevelseledet. Jag upplever en distinkt röst när jag läser vissa skribenter i olika media; men min egen röst uppfattar jag inte.

Subjektet/rösten är alltså inte en byline, personligt ett varumärke – även om dessa två kan understödja varann: tilltalet och nunan.

Subjektet är, för att låta en formulering från Julia Kristevas analys av modernistisk prosa, en process. Ett ständigt arbete (t ex ett skrivarbete) för att bli till i de omständigheter som står till buds: layout, intellektuella moden, politiska klimat.

För att få en röst i enformigheten. Krävs ett ständigt arbete.