Ännu en missad bok

Försummelsen av När framtiden redan hänt (se föregående inlägg) och andra otillräckligheter ger upphov till yrkesfunderingar, som också handlar om vad en kultursida ska vara för nånting.

Det finns ingen möjlighet att ha traditionella recensioner av allt viktigt som kommer ut. Det behövs andra former av presentationer, förmodligen en hel uppsättning av möjliga former för att t ex förmedla kunskap om nya böcker.

Det enklaste vore faktiskt en bokklubb. If you can’t beat’em, join’em. Ett amazon-format skulle kunna förmedla idéer och analyser på samma sätt som man kränger böcker. Och från den finns det sen möjlighet till fördjupning.

Böcker är ett format för att samla vetande och erfarenheter. Sen behövs det andra format för att sprida dem. Det här hänger också samman med det nedannämnda problemet att vi i vänstern inte vet vad vi ska tycka.

 

Jenny Andersson

Ekonomihistorikern Jenny Andersson, länge verksam vid Institutet för framtidsstudier men nu verksam i Paris, medverkade vid seminariet. Det känns nästan pinsamt att jag missat hennes analys, som ligger så nära tanken om folkbildningens nödvändighet för arbetarrörelsen.

Hennes bok När framtiden redan hänt gick mig helt förbi när den kom ut 2009 hos Ordfront. Jag hittade den av en slump ganska nyligen och kan varmt rekommendera den skarpa vidräkningen med de senaste decenniernas politik, och de många utsökta formuleringarna.

Hennes föredrag igår handlade om att politiken behöver en ny syn på människan som politiskt subjekt som kan agera.

Att bildningstanken har gått förlorad inom arbetarrörelsen: Vi har dragits med i den allmänna trenden där kunskap som demokratiskt kapital istället kommit att uppfattas som ett ekonomiskt kapital.

Det finns stor anledning att återkomma till besläktade resonemang. Och hålla bättre koll.

 

 

Vad tycker vi?

Det blir bara en kort närvarorapport från seminariet ”Marknadsherraväldet och dess följder”, som anordnades av Arbetarrörelsens tankesmedja igår, och fick byta sal pga det stora intresset.

Kortheten beror på att det som sades gav så mycket att tänka på.

Ingemar Lindberg, Jenny Andersson och Göran Rosenberg framträdde med kortversioner av sina böcker, som på olika sätt tangerar hur politiken ska förhålla sig till kapitalismen sån den ser ut idag. Leif Pagrotsky och Kajsa Borgnäs kommenterade, understödda av samtalsledaren Carl Tham. Och Sverker Gustavsson avslutade genom att försöka återupprätta politiken som oändligt projekt, verksamt åt olika håll på olika nivåer i samhället, utan tro på att det nånsin finns en lösning.

Grundstämningen var att nånting gick ordentligt fel i Sverige under åttitalet och framåt. I relationen mellan politiken och kapitalismens nya utvecklingar. ”Varför gick Sverige i bräschen så snabbt och så radikalt?” frågade Göran Rosenberg och fick delvis svar av f d ministrar och andra inblandade.

Men frågan om vad som ska göras återstår att besvara. Kajsa Borgnäs formulerade vänsterns problem som att vi vet rätt bra hur det ser ut i världen, vi har avancerade teoretiska modeller, men vi vet inte vad vi ska tycka – att det är där förlamningen sätter in.

Kanske kan man beskriva problemet som en brist på former för att sprida hållbara alternativa tolkningar av världen. Det som sades på ABF-huset stannar i deltagarnas och åhörarnas minnen, men är utan värde medialt sett, lämnar liksom inte rummet.

Borde det inte uppfinnas nya former för att sprida idéer från människa till människa, via de nya mediernas möjligheter?

Mindre bra för yttrandefriheten

En av de 200 böcker S.L. översatt förnämligt.

…är att nu även Hovrätten har dömt mangaöversättaren S.L. till dagsböter för barnpornografibrott, därför att han hade teckningar i sin dator föreställande unga flickor av obestämbar ålder i utmanande poser.

Hur de beivrade bilderna egentligen ser ut går inte att ta reda på, eftersom ingen törs återpublicera dem.

Men den japanska seriekonsten bygger på gränsöverskridanden och experiment med identiteter, och det hade varit tjänstefel av S.L. om han i sitt kunskapssamlande hoppat över vissa motiv.

Jag hoppas att S.L. tilldelas nåt slags belöning för sin kulturgärning; detta för att rentvå honom från att placeras i samma gäng som riktiga pedofiler och mördare, och för att stärka hans fortsatta position och möjligheter att få jobb. Han har gjort en märkvärdig insats för att introducera en av samtidens viktigaste konstformer och måste oförtröttligt fortsätta med det.

Sen finns det en djupare yttrandefrihetsnivå i målet. När vissa typer av brott upphöjs till extra avskyvärda inträder ett slags undantagstillstånd, där det blir viktigare att fälla än att fria, och där förbrytelsens sammanhang får stå tillbaka för en panikartad vilja att tillämpa lagens bokstav. Paniken förstärks ytterligare av att det handlar om datorlagrade bilder, vilket fortfarande är ett olöst tryckfrihetsproblem.

Allra tydligast blir den här tendensen till undantagstillstånd inom terroristlagstiftningen och de möjligheter den skänker till politisk övervakning och politisk propaganda.

Så det är väldigt viktigt att paniken kring S.L.-målet lägger sig, och att efterdebatten manar till mer urskillning. Om juridiken tillåts döma reflexmässigt är vi alla ute på hal is.

Jättebra om yttrandefrihet

S talesperson i kultur- och mediafrågor, Berit Högman, slår till med en debattartikel i Aftonbladet. Läs den här.

Hon knyter ihop flera av dagens viktiga kulturpolitiska frågor: yttrandefrihet, biblioteksnerskärningar, inskränkningen av kulturtidskriftsstödet, ägarkoncentrationen inom media…

Och så gör hon ett nacksving som ger gott hopp för en uppryckning av kulturpolitiken. Nämligen att om yttrandefrihet och opinionsbildning är så viktigt måste de garanteras av samhället, och inte överlåtas till marknadskrafterna. Och detta gäller då inte bara kulturtidskrifterna utan även dagspressen:

Vi vill därför se över presstödet och stödet till kulturtidskrifterna samlat, för att få till stånd en modern, långsiktigt hållbar och demokratiskt acceptabel stimulans av fler – inte färre – tidningar och tidskrifter i Sverige.

Mer pengar till fri debatt, helt enkelt. Med motiveringen att yttrandefriheten behöver stärkas även här hemma. Det är väldigt bra tänkt, och helt i linje med folkbildningstraditionen inom arbetarrörelsen. ”En sann mångfald av arenor”.

Cd v 4/11: Gunnar Idenstam

Gunnar Idenstam, uppvuxen i Kiruna, bjöds in för att komponera musik till Jukkasjärvis 400- årsjubileum.

Resultatet blev lika svenskt som mångkulturellt. Samiskt, finskt och svenskt musicerar jämsides och tillsammans. Idenstam sitter vid kyrkorgeln och målar minnen från barndomen med toner. Brita-Stina Sjaggo sjunger samma ”Vaggvisa” tre gånger – på samiska, finska och meänkieli.

Simon Issát Marainen bidrar med jojk, Sandra Marteleur och Thorbjörn Jakobsson lägger till fiol- och saxofontoner, Jonas Sjöblom slår, låt säga, historiskt folkliga rytmer. Ibland kan Idenstams ungdomsintresse för symfonisk folkrock få musiken att erodera. Det samiska årets ”Åtta årstider” är det musikaliska temat.

Bengt Eriksson

Artist: Gunnar Idenstam.
Titel: Jukkaslåtar / Songs for Jukkasjärvi.
Skivmärke: BIS.

Hör albumet med Gunnar Idenstams ”Jukkaslåtar” på Spotify.
Idenstams hemsida med förteckning över hans breda orgelrepertoar, från Bach till svensk folkmusik, med musikexempel.
Se och hör Idenstam när han improviserar på kyrkorgel, från hårdrockshårt till ljuvt och melodiskt – länk till YouTube.
Live-inspelning där man kan se och höra Idenstam spela ”Sarabande” av Bach på en mindre orgel tillsammans med Lisa Rydberg, fiol – också YouTube.

Bättre sent än aldrig

Man hinner så lite. Jag har glömt att rapportera om förra årets OLM. Dvs inte det blinda ödledjuret, utan Ordfront Magasins årliga utgåva som Ordfronts Litterära Magasin.

Numret är fullt av kompetens och exakta nedslag, som intervjuer med Beate Grimsrud, Siv Widerberg och läsfrämjaren Gunilla Lundgren. Förlagschefen-poeten Pelle Andersson gör en exposé över den politiska poesin från Hatets sånger till Jenny Wrangborg (men försummar att nämna att hennes Eftervalsdikt var ett beställningsjobb från LO-Tidningen…). Gunnar Fredriksson väger Palmebiografier och Anders Mathlein diskuterar reportaget som litterär genre.

Men tyngst är ändå två flyhänta branschöversikter: Marianne Steinsaphir tar Kulturministern på orden och låtsas försöka hitta kvalitetslitteratur på bensinmackar och i glesbygden, eftersom den nu är så lättåtkomlig att det inte behöva nån förmedlande litteraturpolitik. Och Jan-Erik Pettersson gör en ärrad förläggares genomgång av bestsellerhatets historia och relevans i nuläget. Mycket bildande!

Ordfront magasin har även bloggat till sig och OMline Magasin återfinns framgent som favoritlänk här till höger.

Och i kväll torsdag anordnas en debatt om ”Vad kulturpolitik är och skulle kunna vara” på Biblioteket Plattan, Sergels Torg. Stina Oscarsson möter NEO:s Mattias Svensson.

Ramarna för kulturpolitiken

Det är så tröttsamt att bara gnälla på kulturmakthavares mindre lyckade uttalanden och utspel.

Ramen är ju ändå företagsekonomiseringen av det offentliga, som pågått sen sjuttitalet.

Den svenska staten byggdes upp i form av myndigheter, institutioner och verk, som organiskt växte för att hitta en form som gjorde att de fyllde sin funktion i samhällsapparaten. Uppdraget från lagstiftarna implementerades genom vad biologerna kallar autogenes, självalstring. Eller möjligen epigenes: tillväxt i samspel med omgivningen,

Nu i företagsekonomins, effektivitetens och besparingarnas tidevarv ska alla myndigheter stöpas i samma mall, och det går ut över verksamheten, särskilt tydligt inom de konstnärliga områdena, där tendensen är att utövarnas inflytande över myndighetsutövningen gradvis fasas ut.

Att basa över en sån Prokrustesbädd kan inte vara lätt.

Och vi som vill ha en aktivare kulturpolitik kanske borde fokusera mer på mening. Det finns idéer och ideal bakom viljan att få så många som möjligt att delta i kulturen, och denna meningsfullhet måste vara det tyngsta artilleriet i kritiken av den nedrustning som pågår överallt. Det där fanns tydligt med i Skuggutredningens viktiga insats, som måste traderas vidare.

Drivkrafternas mystär

Nu har jag samlat mig till en lite djupare kommentar i papperstidningen som respons på symposiet Arbetarens kön. Och av nån outgrundlig anledning dök det upp en rubrik från en gammal dikt av Stagnelius: ”Arma gubbe! Varför spela?”.

Berättelser

Jag lägger till en ny kategori, som heter ”Berättelser”. Det handlar om dem vi berättar och dem vi ingår i. Eller inte ingår i.

Såg i lördags den märkliga utställningen True Stories av Sophie Calle på Hasselbladmuseet i Göteborg. Viktiga och oviktiga händelser ur hennes liv som iscensatts i text och bild, ibland bara bild.

Märklig är den därför att den som helhet gestaltar ett avståndstagande från möjligheten att delta i formandet av sitt eget liv. Grejer bara händer henne. Och hon registrerar dem. Och bemöter den med en sval attityd, som rymmer massor av outtryckta känslor och begär.

En sann postmodern hjältinna.