Archive for juli, 2010

Äkta bildning

2010/07/29

Ännu en gammalmodig trycksak dyker upp i postfacket och sprider oväntad glädje:

Folkuniversitetet har samlat opublicerade texter av Sven Wernström, 85 år, till en liten bok med titeln Bästa Sverige. Mestadels är det kloka kommentarer till böcker han läst och/eller tendenser i samtiden.

SAF-direktören Sture Eskilssons memoarer och postchefen Ulf Dahlstens dito leder t ex över till ett resonemang om nedmonteringen av ATP-systemet och av den svenska välfärden i stort, varefter resonemanget slutar i ett dystert konstaterande av den politiska förlamningen i samtiden.

Såna tänkande texter får man sällan läsa numera. Texter som vindlar som ett samtal mellan flera engagerade personer.

Och boken rymmer också en appell om att återuppta ett kollektivt samtal. Så här heter det i det sammanfattande slutkapitlet:

”Vårt unika välfärdssamhälle håller nu på att monteras ner. Om vi ska kunna försvara det måste vi träffas och diskutera fram kunskaper och krav. Men var? Förr hade vi ett levande föreningsliv. Nu är arbetarrörelsen handlingsförlamad. Några av de författare jag nämnt här ovan tror att det fortfarande finns hopp om fackföreningsrörelsen. Själv skulle jag önska att det gick att blåsa liv i ABF men jag tror inte på det.”

Detta är verkligen en utmaning. Man kan formulera om påståendet så här: Om viktiga böcker ska få politiskt genomslag måste de diskuteras. I text, i studiecirklar och varför inte på nätet. Men ibland känns det som om allt som publiceras hamnar direkt i pappersmassetuggen.

Jag tror att Wernströms lilla skrift innehåller minst 25 tips på böcker som jag missat genom åren. Och då har jag ändå läst en del andra böcker. Som jag ämnar berätta om vid tillfälle. På det här sättet. Dialogiskt. Associativt. Personligt skarpt.

Fotnot till yngre vuxna: Sven Wernström är en legendarisk författare av politiska ungdomsböcker. Mest berömd är serien Trälarna, som skildrar den svenska historien ur ett underklassperspektiv. Mannen på tåget, som skildrar ett tänkbart scenario för en svensk revolution, återutgavs förra året av Murbruk förlag och recenserades i LO-Tidningen av Fredrik Jansson.

Annonser

Ärofullt att bli broschyr

2010/07/28

Illustration av Robert Nyberg till broschyren ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i. En skrift om Jämlikhetsanden.” (Karneval förlag och LO-distriket i Stockholms län)

Framgångarna för boken Jämlikhetsanden av Wilkinson & Pickett bara fortsätter.

Nu har LO-distriktet i Stockholms län låtit göra en kortversion i broschyrform, med dråpliga teckningar av Robert Nyberg och snygga diagram av Svante Ström.

I korta sammanfattningar presenteras bokens poäng, som vunnit så mycket uppskattning, att det finns statistiska belägg för att jämlikhet är bra för folkhälsa och samhällsklimat och miljö.

Broschyren går att beställa från förlaget till självkostnadspris 6 kr (www.karnevalforlag.se).

Det känns speciellt och lite nostalgiskt att bläddra i en nytryckt, folkbildande trycksak. Det aktualiserar en av mina käpphästar: att den politiska kampen borde lära av populärvetenskapen för att föra ut samhällsvetenskaplig forskning och politisk filosofi i gripbar form. Kan naturvetarna förklara den fysikaliska strängteorin på fyra sidor med mycket bilder kan väl också till exempel en radikal ekonom förklara lönebildningens mekanismer i det postindustriella samhället.

Så tack för detta goda föredöme – som naturligtvis lika gärna skulle kunna göras i form av en hemsida eller en app. Det strategiska valet att utvidga bokformen och uppträda med samma innehåll i flera medier samtidigt har sannerligen framtiden för sig.

Kompromisslös pamflett

2010/07/20

Jag har haft stort utbyte av den franska pamfletten Det stundande upproret (Pluribus förlag), trots att den är kriminellt dåligt översatt till svenska, och trots att även innehållet är klart åtalbart, när de anonyma författarna ger goda råd inför bildandet av hemliga nätverk som ska ägna sig åt sabotage för att påskynda den skendöda västerländska kulturens sammanbrott.

Boken ger nämligen röst åt dem som hamnat utanför samhället, och kastar därför ett obehagligt ljus över självgodheten hos oss som befinner oss inne i värmen. Absolut ingen går fri från att häcklas av författarna som kallar sig ”Den osynliga kommittén”, samtidigt som alla former av fast organisation förkastas och misstänkliggörs på förhand (inklusive anarkismen och alla andra ismer).

Det goda däremot är fördolt i dunkelt fjärran: Å ena sidan omhuldar de osynliga en nostalgi till forna tiders autenticitet, å andra sidan drömmen om en revolt som låter människorna återuppfinna det riktiga, gemensamma livet.

Det är en självklar utgångspunkt i deras samtidsanalys att alla positioner i samhället sånt det definieras av reklam, media, politik, ekonomi och miljörörelse är korrupta och i princip samarbetar med den franska säkerhetspolisen.

Och det är just den kompromisslösheten som gör deras skildring värdefull.

Mer än en gång kommer jag att tänka på Horkheimer&Adornos kritik av modernitetens ihålighet i Upplysningens dialektik. Inte minst när formuleringarna tangerar smärtsamma paradoxer som den följande:

”arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna har blivit överflödiga”  (sid 32)

Här formuleras en konflikt mellan officiell människosyn och politisk verklighet som är både anslående och användbar, även om det hos de osynliga bubblar upp en massa personliga antaganden i ordet ”överflödiga” – inte minst ett förakt mot de arbeten som fortsatt måste utföras, under allt ovärdigare villkor.

Så det är inte fråga om bimboutropet ”Äh, det finns väl inga arbetare längre!?” utan om en arg revolt mot att det självförverkligande, kreativa arbetet blivit ett slags moralisk norm inom reklam, media, politik och miljörörelse – samtidigt som detta goda arbete är en bristvara som inte alla medborgare får ta del av.

På sitt sätt är Det stundande upproret en bok som bör finnas på läslistan om man vill begripa sig på Sverigedemokraterna och deras väljare. De osynliga står visserligen för helt andra värden än att skylla allt på muslimerna, och är egentligen ganska fast rotade i en vänsterdebatt de principiellt underkänner.

Men ett ord som ”territorium” i följande citat om kravallerna i de franska förorterna är långtifrån oskyldigt, med sina underliggande anspråk på revansch:

”Eldstormen i november 2005 var inte resultatet av totalt utanförskap som det ofta porträtteras. Det var tvärtom den totala besittningen av ett territorium.”

För givetvis handlar pamfletten (så som titeln utlovar) om de upplopp som kontinuerligt kommer att bryta ut i de åsidosatta förorterna, och på andra platser utanför kartan. Och den skapar – trots sin storvulenhet och trots att taggarna är riktade utåt som på en tonåring – en känsla av sammanhang, ger ett panorama över det samhälle de osynliga anser är ett ”övergrepp” att fortsätta kalla ett samhälle.

Inte minst imponeras jag av deras kunskaper i geografi, i synnerhet beskrivningen av metropolen som en livsform som ersatt motsättningen mellan stad och landsbygd. Inte en plats, utan ett nätverk av flöden där alla är mobila, och det främlingskap som denna rotlöshet givit upphov till. Borde man inte kunna göra regionalpolitik av den insikten hellre än att bara elda upp bilarna? Ställa den frågan till exempelvis Slussenplanerarna: Varför bygger ni om stan till en transithall? Och för vem?

Samhällsdebatt är kultur

2010/07/08

Det ser ut som att regeringen tänker göra slag i saken och fortsättningsvis ge Kulturrådet i uppdrag att bara bevilja produktionsstöd till de kulturtidskrifter som ägnar sig åt de sköna konsterna.

Det skulle innebära att en hel del idédrivna och samhällsengagerade tidskrifter måste säga ”tack för den här tiden”.

Det är aldrig bortkastat att påminna om villkoren för en kulturtidskrift, så som det hittills varit. Man är ett gäng som har lite tid över och satsar den på att spåna fram idéer, beställa artiklar, översätta, språkgranska, formge, ordna seminarier. Som erkänsla för det gratisarbetet kan de etablerade tidskrifterna få pengar till tryckning, viss administration och i bästa fall små arvoden till dem som inte tillhör redaktionen.

Samhället får alltså väldigt mycket för väldigt lite pengar. Intellektuellt arbete av hög klass, som bland annat utgör en av de främsta kanalerna för kontakt med nya strömningar i omvärlden.

En annan uppgift som kulturtidskrifterna sköter är att förmedla humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i läsbar form, nånting som universiteten inte har tid med eftersom de är mer inåtvända.

Regeringens tanke, att döma av det pressmeddelande som släppts – själva förordningen publiceras nästa vecka – är att produktionsstöd ska kunna utgå även till tidskrifter som går med vinst. Då blir det fler mottagare som kommer ifråga, vilket kräver nåt slags insnävning av villkoren.

Nämligen – som det ser ut – att ”kultur” får en mer begränsad definition, som inskränker sig till de sköna konsterna.

Det är samma budgetdrivna logik som förändrar definitionen av ”humanitära skäl” utifrån hur mycket pengar som anslagits till flyktingmottagande.

Ett slags byråkratisk nihilism.

Omfördelningen kan också beskrivas som att den som hädanefter vill jobba gratis med att sprida artiklar om viktiga samhällsfrågor i form av trycksaker isåfall får bekosta även tryckning och distribution.

Vilket är omöjligt. Ideellt arbete kan aldrig bli en bra affär, åtminstone inte på lång sikt.

Och de enorma summor som sparas in på detta sätt ska fördelas bland de ”riktiga” kulturtidskrifter som går med vinst (vilka det nu är).

En vis regering skulle dra helt andra slutsatser av kulturtidskrifternas produktionsvillkor. Framför allt den följande:

Att reflektera över samhället – lokalt, nationellt och globalt; historiskt, dagspolitiskt och utopiskt – är en kulturgärning lika fin och viktig som att skriva poesi, hugga monument eller hålla liv i en dammig hovteatertradition. Särskilt i en tid när försnabbningen av nyhetsflödet reducerat den politiska debatten till en tafflig kasperteater.

Jag ser framför mig en Akademi för politiskt tänkande, med samma status som till exempel krigs- eller konsthögskolorna, och samma samhällsnytta. Där skulle framtida debattörer skolas, med lika djup kunskap om historien som om samtidsfrågorna. För att aktivt kunna delta i diskussionen om hur samhället ska utformas.

Och i ett samhälle med en sån intellektuell bas skulle kulturtidskrifter (i vid bemärkelse) vara ett naturligt medium: de som funnits genom åren och de som importerar och själva odlar fram de allra nyaste ideerna och analyserna.

Samhällsdebatt är kultur: olönsam, nyskapande, byggd på ett märkligt samspel mellan individuell utveckling och kollektivt samarbete.

Men vad är kultur i ett samhälle där den inskränkts till att bara handla om estetik – för att inte säga det rent ut: underhållningskonsumtion?

Det blir kulturens uppgift att ta reda på den saken, vilket är det enda hoppfulla i hela situationen. Uppdraget att smuggla in samhällsdebatten kan bli rätt kreativt. Därmed inte sagt att det verkar särskilt kul att vara dissident. Och inte ger det några pengar heller.

Liten arbetarlitteraturskola 13/13

2010/07/02

Inom arbetarrörelsen har man ofta varit besatt av litteratur. Hjalmar Branting skrev exempelvis flera artiklar om Viktor Rydberg och inom den ungsocialistiska rörelsen verkar man ha sysslat minst lika mycket med att läsa och skriva poesi som med att planera revolutionen. Dock har arbetarrörelsen ofta varit ganska skeptisk mot arbetarlitteraturen. Tvärt emot vad många tror har arbetarlitteraturen alltså i allmänhet inte varit någon arbetarrörelselitteratur.

Magnus Nilsson

Länkar till alla lektionerna: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

Liten arbetarlitteraturskola 12/13

2010/07/02

Arbetarlitteraturens historia är full av ”renegater”, författare som inte längre velat vara arbetarförfattare och därför drabbats av kritik från arbetarhåll. Det är i grund och botten inte märkligare än att hip-hopare som uppträder på Allsång på Skansen anklagas för att vara sell-outs.

Magnus Nilsson


Länkar till alla lektionerna: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

CD v 26/10: Laura Marling m kollegor

2010/07/01

Den eviga folksångerskan debuterade 1960. Hon var amerikanska och hette Joan Baez. 1968 bytte hon namn till  Joni Mitchell. 1971 återuppstod hon som Turid i Sverige och på 80-talet var hon tillbaks i USA som Michelle Shocked. 1994 hette hon Lisa Ekdahl och sjöng på svenska igen till sin akustiska gitarr. Som en maskros på trottoaren. Ett stycke landsbygd i betongen. Idag kan den eviga folksångerskan heta Laura Marling och vara från Hampshire i England. Hennes unga röst innehåller fler livskunskaper än den borde. Som alltid – ja, evigt.

Bengt Eriksson

Artist: Laura Marling.

Album: I Speak Because I Can.

Skivbolag: Virgin/EMI.

°

Hör albumet på Spotify.

Länk till musikvideos med Laura Marling, bland annat sångerna ”I Speak Because I Can” och ”Rambling Man” från nya albumet.

Ännu flera videos/live-inspelningar finns på YouTube.

°

Sommarextra: Spotify-lista med några av alla de sångerskor som kan tituleras ”den eviga folksångerskan”.

En konkret kulturpolitisk reform…

2010/07/01

…slår mig när jag läser om Pockettidningen R (se föregående inlägg).

Inte ens den nuvarande redaktionen har kvar ex av alla nummer som givits ut om viktiga frågor. Tänk om det fanns direkt tillgång till denna kunskapsbank för samhällsdebattörer!

Jag ser framför mig ett statsunderstött projekt för digitalisering, taggning och publicering av svenska kultur- och debatt-tidskrifter, så att de blir gratis åtkomliga och sökbara för allmänheten i sin helhet.

Det är en mångmiljoninvestering, inklusive engångsersättning till de medverkande. Men samordningsvinsterna skulle vara betydande, och för att skapa dräglig sökbarhet behövs ett övergripande tankearbete.

Och resultatet skulle ha bestående värde. Inte bara för forskare utan även t ex för den som vill ha jämförelsematerial för att tänka över sin livssituation eller sitt arbete. Eller begrunda välfärdssamhällets förfall.

Tro och gärningar

2010/07/01

Två skrifter dyker upp på skrivbordet och börjar snacka med varann så som ibland händer. Jubileumsnumret av Pockettidningen R och de kristna socialdemokraternas antologi Ju mörkare natten, desto ljusare är stjärnorna, som har släppfest i världens centrum Almedalen i helgen.

Pockettidningen R fyller alltså 40 år, och Victor Estby har gjort en förtjänstfull rekonstruktion av deras insats, genom att intervjua och samla vittnesmål. Det uppstod ett format som dels gick att sälja, så att folk kunde få betalt för journalistjobb som tar flera månader, dels ofta hamnade på nyhetsplats och i SVT:s debattprogram. Sen har den hankat sig fram och drivs nu av Kurt Nurmi, med fem viktiga nummer per år.

Och Broderskapsrörelsen har bestämt sig för att ta plats i debatten, utifrån de troendes specialistkunskap om de värdegemenskaper som bär upp samhällen – globalt och lokalt. Jag återkommer till antologin – som spänner från S misslyckande i Tensta/Rinkeby till världspolitik – och till teser om teologins bidrag till samhällsbygget.

Vill i denna postning bara konstatera likheten i projektet att ge röst åt det som faller utanför. Att världen är större än den världsbild man går omkring i. Och att journalistik och religion i bästa fall kan ha en omskakande verkan.