Archive for februari, 2011

Namninsamling mot överpriserna på el

2011/02/28

Det har uppstått en namninsamling, som siktar på 100000 underskrifter att överlämna till regeringen för att protestera mot de oskäliga elpriserna. Man hittar den på adress http://www.namninsamling.se/index.php?nid=5193

Mitt skäl för att skriva under handlar inte bara om att många människor i Sverige blir oskyldigt drabbade. Det är också en symbolisk fråga, som hänger samman med allmänna tendenser i världsekonomin; nämligen att de allmänna resurserna överallt privatiseras och blir föremål för spekulationer, vilket bara gynnar ett fåtal bolag och riskkapitalister.

Energiutvinningen i Sverige var en kollektiv investering av gigantiska format, vars håvor därefter var med och byggde upp det nationella välståndet. På kort tid, under nyliberalismen, transformerades alltsammans till en jättespekulation utan annat syfte än att dra in maximalt med vinster till ägarna – och då spelar det inte längre nån roll ifall dessa ägare är staten eller ett privat bolag, eftersom själva systemet, uppbyggt kring att söka uppnå högsta dagspris, är utsugande till sin natur.

Som en konsekvens av den här transformationen (det passar bra med krafttermer) har det i Sverige uppstått en blodsugande företagskultur som inte tar några hänsyn annat än möjligen i sina reklamkampanjer, allra minst till miljö och klimathot, och vars höjdare försöker roffa åt sig så gott de kan.

För mig är underskriften således ett ställningstagande mot en bred internationell rovdrift på gemensamma tillgångar, som gott kan kallas ett chockerande brott mot folkrätten. Samtidigt uttrycker min protest en önskan om en politik som vrider klockan rätt igen. Island visar här vägen, genom återförstatligandet av det kraftverk som aldrig borde ha fått byggas.

Annonser

Ideologi…

2011/02/28

Det påstående – se föregående inlägg – som måste tas upp närmare i Daniel Suhonens analys av relationen mellan tro och politik, för att kanske nå fram till nånting intressantare, är det följande, som kommer mot slutet av artikeln:

”Religionen är ideologier som måste granskas.”

Jag tror att en sån granskning, samvetsgrant utförd, skulle leda fram till en komplex och historiskt väldigt skiftande bild av samspelet mellan religioner och ideologier.

Tron kan upprätthålla och reproducera orättvisor i ett samhälle. Men den kan också utgöra en frizon för motstånd och förändring. Samma gäller för de heliga texterna och de etiska reglerna. Deras tolkning och tillämpning varierar med tid och stund – och även med klassperspektiv. Evangelierna lämpar sig både för förtryck och för sofistikerad ideologikritik.

Det är inte annorlunda med Koranen. Så här skriver Nasr Abu Zayd i slutet av sin rika bok om tendenser till reformation i det islamska tänkandet: ”Utan att tänka om beträffande Koranen och utan att på nytt åberopa dess levande ställning som ‘tal’, såväl på universitetet som i vardagen, kan en demokratisk och öppen hermeneutik inte uppnås.”

Detta som exempel på en möjlighet som kan leda fram till ett mycket mindre kategoriskt påstående, typ:

Religioner är inte alltid ideologier utan ibland även ideologiernas motsats, den plats där individen på allvar tillåts förhandla om vad han eller hon i grunden håller för sant och riktigt.

Vilket i sin tur kastar ett frågande ljus även över ideologierna. Vilka krav ställer de på sina anhängare?

Olika spelregler?

2011/02/28

Daniel Suhonen gör en präktig utredning av relationen mellan vänstern och religionen i lördagens Aftonbladet Kultur. Hans grundanalys är att en alltför stor inriktning på frågor om etnicitet skymmer de ständigt vidgande klassklyftorna, vilket leder till främlingsfientlighet från höger och handlingsförlamning hos vänstern.

Sen övergår han till att kritisera vänsterdebattörer för att de inte tar tillräckligt tydligt avstånd från förtryckarregimer vars maktutövning söker stöd i religiösa traditioner. Den undfallenheten sammanfattas som ”svassandet för religionerna”.

Finns inte här ett underförstått antagande om att olika regler gäller för olika delar av världen? Att klasskampen hör de utvecklade länderna till, medan resten utkämpar en strid om idéer och värderingar – en förnuftskamp.

För annars hade det väl varit mer följdriktigt att göra en politisk analys av de drabbade länderna, snarare än att efterlysa moraliska förkastelsedomar från svenska debattörer?

Jag anar bakom resonemanget en outtalad hierarki, en syn på det religiösa som ett slags barnstadium hos civilisationer och individer. Nånting man kan ha överseende med, men inte mer.

Politisk-taktisk fundering

2011/02/28

Melodifestivalröstning är ett typiskt område där både proffs och plebs röstar fram det de tror kommer att slå. Man stoppar undan sin personliga smak och underordnar sig ett taktiskt resonemang. Det funkar inte, tyvärr.

Jag känner lite samma beträffande spekulationerna kring ny partiledare för Socialdemokraterna. Både proffs och plebs utgår från amatörmässiga marknadsanalyser. Samtidigt pågår det säkert högst kompetenta marknadsanalyser av vilka segment av valmanskåren som kommer att lockas av kandidaterna X Y och Z. De kommer inte heller att funka.

Nej, vad som behövs är en ledargestalt som har förmågan att själv ta tag i definitionen av sin och politikens roll. En folkbildare som metodiskt säljer in det icke förväntade, det ens ännu inte riktigt färdiga, och som grundar sin trovärdighet på den öppenheten.

En ny sort, av det slag som fanns förr. Ingen Idol-tävlande som framför menlösa låtar och förnedrar sig och politiken.

Prisjämförelser

2011/02/24

Onsdagskvällen ägnades åt Ivar Lo-prisutdelning, i minimalistiskt format. Uppläsning, trubadur med dragspelare, pristal, tacktal, samt avslutande mikrofonsamtal mellan de belönade, Sven Lindqvist och Margareta Wersäll. Hon berättade om hur hon tog upp doktorerandet efter pensionen och skrev en infallsrik och helgjuten avhandling.

Samtalet kom in på under vilka villkor en författare kan gripa in i samhällsförändringen, eller till och med vara gnistan som tänder en präriebrand. Lindqvist betonade att det finns inga färdiga positioner att yttra sig från, dem måste författaren skapa själv. ”Det har ALDRIG funnits plats för stridbara författare.” Wersäll var bekymrad över möjligheten till genomslag i vårt ”åskådarsamhälle” där ingen känner sig som deltagare.

I sitt tacktal utgick Lindqvist från prissumman, 125 000 kronor, och jämförde den med de hissnande belopp som tillfaller näringslivstopparna, t ex Börje Ekholm på Investor, som med bonusar kan räkna in tre gånger samma summa i veckan året om, med avbrott för semestrar.

Pristagaren förklarade sig dock vara nöjd för egen del, om än inte med samhällsordningen. Hans avslutningsfanfar löd: ”Ett pris per liv räcker gott!”

Cd v 8/11: PJ Harvey

2011/02/23

I det gigantiska utbudet av musik, fortfarande på cd och ännu mer på nätet, lyckas plötsligt en speciell skiva göra sig hörd. Tidningar recenserar, bloggar tipsar, musiken sipprar från ”alla” iPhones. Nämligen Polly Jean Harveys nya album, där hon utbrister i hatkärlek till sitt hemland.

Texterna bygger på två års research om Englands krigshistoria, som slaget vid Gallipoli 1915 och Irak idag.

Inga slagord utan texter som väcker – ja, kräver – tankar.   De få, enkla ackorden kan få en att tänka på Joe Strummer. Grunden läggs av en autoharp, som växer till rockmusik. Lågmält men högljutt. Att en politisk skiva blir så uppmärksammad, vad säger det om dagens västvärld och våra mänskliga behov?

Bengt Eriksson

 

Artist: PJ Harvey.
Titel: Let England Shake.
Skivmärke: Island.

 

Hör: PJ Harveys nya album på Spotify.
Läs: Genomgång av albumet, spår för spår, på musiktidningen NME:s nätsida.
Se och hör: PJ Harvey sjunger titelspåret ”Let England Shake” till autoharp på engelsk TV.
Se och hör: PJ Harvey sjunger en annan låt från albumet, ”The Last Living Rose”, till slamrande elgitarr och rytmer på en rockfestival (YouTube).

Vi är produkter av samhället

2011/02/21

Seriealbumet om Nietzsche får mig att äntligen läsa Fredrika Spindlers korta introduktion Nietzsche: kropp, konst, kunskap, utgiven av Glänta produktion. Den är ännu mer spännande än hennes bok om Spinoza. Det är ett sånt driv i de långa meningarna att man förstår varför han är så klok, varför han skrev så bra böcker och varför han är ett öde.

Jag kortanmäler boken och seriealbumet i papperstidningen. Men minst en sak måste tilläggas. Nämligen att Spindler har ett kort kapitel om politiken som borde tejpas upp ute på stan.

”Till frågan om det politiska” heter kapitlet och består först av en nyttig genomgång av tanken om makt som ett nätverk av relationer, snarare än nånting man har eller inte har. Sen drämmer Spindler till med vad detta innebär för synen på subjektet, och därmed på politiken. Här ett långt citat:

”det är inte individer som ingår förbund, bildar samhällen och stater, och förhåller sig till en makt som antingen är förtryckande eller välvillig. Tvärtom är det olika typer av krafter som producerar inte bara det vi kallar individer och subjekt – politiska subjekt, vetande och epistemologiska subjekt, vetenskapliga subjekt, och så vidare – utan också alla de identiteter som vi utgår från som givna, identiteter som rör det sexuella, det politiska, det som hör till familjen och könsordningar.”

Hur mycket starkare blir man inte av denna tvärtomtanke! Mogen att t ex orka följa debatter med en helt annan inställning.

Behovet av raminstitutioner

2011/02/18

Man saknar inte kon förrän båset är tomt, sägs det, och när nu samarbetsorganisationen Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter är hotad, står det klart för mig hur mycket de behövs, och hur mycket mer som skulle kunna göras i det segmentet. Se tidigare blogginlägg i frågan.

°

Kulturtidskrifter bygger på gratisarbete, och när man väl fått ihop numret finns det inte mycket energi kvar för att nå ut till dem som man skulle vilja läste tidskriften. Dessutom bygger spridning på en helt annan kompetens än att kunna redaktöra och skriva bra.

°

Låt oss kalla de olika, ofta slumpmässigt hopkomna, instanserna för samverkan ”raminstitutioner”. Låt oss definiera vad de gör och skulle kunna åstadkomma.
Då tecknas en kulturpolitisk bild som går på tvärs mot dagens trend uppifrån att överlåta spridningen till marknaden – som det verkar helst i öppen konkurrens med mediajättarna och deras kontroll över distributionen.

°

En bild där raminstitutionerna skulle ta vid när gratisarbetarna gjort det de är bra på (samtidsanalys, redaktörskap, skrivande), och förhoppningsvis även generera mer intäkter=mindre gratisarbete.

Men trenden idag är att kulturtidskrifterna (liksom kulturarbetare överlag) blir allt ensammare. Amatörmässiga aktörer på marknadens villkor. Om stödet till raminstitutioner nu som det verkar ska omvandlas till flashiga projektbidrag förstärks den ensamheten.

Jag är övertygad om att småsummor till raminstitutioner – och i ett utopiskt perspektiv även intellektuell samverkan – skulle kunna göra underverk för att öka kreativiteten och ensamhetkänslan (som gränsar till utbrändhetsfara på många håll).

Samtidigt som jag tror att det blir svårt att genomdriva, eftersom den här regeringens kulturpolitik egentligen bara uppvisar ett enda högre ideal: principen att offentligt finansierad kultur inte ska ta marknadsandelar från den kommersiella kulturindustrin.

(Resonemanget är förstås även relevant för problemet att kulturen inom arbetarrörelsen också drivits ut på marknaden, med föga hopp om framgång.)

Arbetarskrivande på distans

2011/02/17

När jag intervjuade Föreningen Arbetarskrivares ordförande Kerttu Jokela i höstas, drömde hon om att få igång föreningens skrivarkurser.

Nu finner jag till min glädje att det blir av, och inte var som helst, utan på internet: deltagarna (högst tolv) ska kommunicera via Skype om hur de löst och gestaltat inlämningsuppgifterna.

I bästa fall är det här bara början på ett erövrande av de nya medierna – och en brygga till det arbetarskrivande som pågår i bloggar o dyl, utan att kanske våga räkna sig som litteratur.

Anmälningstiden går ut på måndag. Läs mer på föreningens hemsida!

Uppdelning av kritikgenren

2011/02/17

Hörde talas om ett dyrt nyhetsbrev som sammanfattar nyutkomna managementböcker på några sidor, så att näringslivshöjdare snabbt ska kunna låtsas att de läst dem.

För vissa typer av böcker är det där ingen dum idé: att suga ut det göttigaste och referera själva grejen, utan tyck och värdeomdömen.

På så vis får man ork (och frilansbudget) över för att ta upp riktigt viktiga böcker på det sätt de förtjänar. En riktig bok kan nämligen inte reduceras till sitt innehåll. Den är en maskin som omvandlar världen, och måste därför testköras. Genom att få en text som svarar på den.