När jag sträckläser Johan Jönssons nya sjuhundrasidiga bok Livdikt tänker jag ofta elakt att det finns folk som har betalt för att lyssna på såna här ältanden, självnedvärderingar, sexuella fantasier om tevehallåor, filosofiska begrepp som hålls upp som troféer. Och som kan avbryta med nya perspektiv och ifrågasättanden när det dyker upp nånting viktigt i eller under tugget.
Men det finns också äkta poesi i formuleringarna, och inte minst i de hundratals smådikter som står som fotnoter och marginalklotter till terapisessionen. Dyrbara inblickar i skapande, i arbetslöshetsliv, i vad man kan kalla kärlekens och omsorgens ambivalens.
Som tidsdokument och som litterär erfarenhet kan jag därför inte annat än rekommendera Livdikt. Den är vad den utger sig för: en livbåt av ord. En hopplös räddningsrodd.
Men kom inte och säg att jag inte har varnat för att läsningen är en svettig upplevelse.
Och frågan står kvar vem Jönson representerar. Therese Eriksson väckte debatt i LO-Tidningen apropå att förra boken, Efter arbetsschema, snabbt uppfattades som en sanningsskildring från arbetslivet. Hatet hyllades.
Man får nog helt förenklande säga att han representerar utanförskapet. Och att det ser helt annorlunda och jävligare ut än när det presenteras i form av statistik.
”nu, när jag inte har något jobb eller någon inkomst, kan min fru inte längre behärska avskyn mot mig, den exploderar, vid minsta incident. Det är också allt längre mellan utövandet av de sexuella tjänsterna. Jag måste liksom kräva det, och liksom få igång hennes kropp, utsöndringarna, sekreten – det biologiska (som även lär gå igång hos våldtagna, och öka självskammen), mot viljan, mot minnet, mot henne”
Lyssna också: Johan Jönson läser ur Livdikt.
Läs också: Therese Erikssons anmälan av Efter arbetsschema i LO-Tidningen.