Archive for april, 2010

CD v17/10: Invasionen ”Hela världen brinner”

2010/04/29

I sin nya grupp Invasionen har anarkoveganen Dennis Lyxzén (väl mest känd från Refused och International Noice Conspiracy) övergått till att sjunga på svenska.  Invasionen kan låta som en blandning av… säg, Small Faces, Nynningen och Ebba Grön, så det här borde vara musik för alla som växte upp med pop, progg eller punk.  Titelspåret ”Hela världen brinner” sammanfattar låtarnas innehåll och budskap: världen, politiken och människorna.

Bengt Eriksson

Artister: Invasionen.

Cd: Hela världen brinner.

Skivbolag: Columbia/Sony & BMG.

Lyssna på Spotify.

Lyssna på låten ”Hela världen brinner” live på Debaser i Malmö (YouTube).

Annonser

Vad man borde ha sagt

2010/04/28

Svenska barnboksinstitutet hade på tisdagkvällen  lyckats bjuda in kulturministern, tre rödgröna partiledare samt representanter för övriga Alliansenpartier till en diskussion av barnlitteraturkulturpolitik. Bra jobbat.

°
Sahlin, Ohly och Eriksson visade att det pågår nån form av kulturpolitiskt tänkande, och planterade vissa av programpunkterna. Lena Adelsohn Liljeroth visade däremot tydligare än vanligt att för henne är kultur=shopping.

°

Mer utförlig rapport finns på lotidningen.se.

Men jag ångrar mig efteråt.

°

Man är där för att registrera vad som sägs. Men att yttra sig kräver en helt annan mental inställning. Och nån borde ha sagt så här:

”Projektet Läs för mig pappa nämndes av nån i publiken, men borde ha fått en mer framträdande plats som test av den politiska viljan.
Denna geniala uppfinning som slussar in barn i läsandet och tar med sig papporna på köpet når personer som inte självklart skulle ha gett sig in på kulturens område. Att som regeringen dra in anslaget till denna verksamhet gör att man sen förlorar all trovärdighet när man i nästa stund lovprisar läsandet som centralt i den personliga och demokratiska utvecklingen. Det där är alltså bara fagert tal, när till och med de som vill in i läsandet utestängs.
Därför borde avskaffandet av Läs för mig pappa hållas upp som den skamfläck som visar för alla att den kulturpolitik som kulturministern står för bygger på att vissa ska uteslutas, medan de som redan har bildningen och pengarna är varmt välkomna på köp- och läsfest.”

Respondera gärna, jag samlar material till en större artikel.

Läs också: Samma idéer i form av en samtidskrönika.

Hör en susande vind genom ungdomens led

2010/04/27

Det kändes extra att smyga sig in under releasen för den nya rödgröna antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Presentationen var redan i full gång, och det var jättefint drag i spisen: respekt och erkännande mellan miljökämpar, sossar och vänsterfolk – samt en självklarhet att kulturen är med och definierar debatten.

– Vad har ni för program för att leva upp till den där boktiteln? undrade en av de många sextiåttor som yttrade sig under frågestunden.

Varpå David Jonstad förklarade att ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras”, det är inget mål, utan ett faktum, en beskrivning av att vi står inför att lära oss att dela på jordens resurser.

En av många fina replikväxlingar under en fin kväll. Jag orkar inte räkna upp dem alla. Vill istället redovisa huvudintrycket av medvind för jämlikhet och samhällskritik.

När vänstern växte sig stark hade vi framsteget som drivkraft. Nu har vi dystopin framför oss, och den alstrar inte längre uppgivenhet utan kampvilja och uppfinningsrikedom. Tammefan om det inte var lite scoutkänsla där i Fabiansalen.

Och boken blir man också glad av. Jag återkommer till den och till nya numret av Tvärdrag, med tema ”Efter tillväxten”.

FOTNOT: Här är länken till SSU:s gamla sång ”Till seger” som citeras i rubriken, med gitarrackord och allt.

Poesi v17/10 Johan Jönson

2010/04/26

När jag sträckläser Johan Jönssons nya sjuhundrasidiga bok Livdikt tänker jag ofta elakt att det finns folk som har betalt för att lyssna på såna här ältanden, självnedvärderingar, sexuella fantasier om tevehallåor, filosofiska begrepp som hålls upp som troféer. Och som kan avbryta med nya perspektiv och ifrågasättanden när det dyker upp nånting viktigt i eller under tugget.

Men det finns också äkta poesi i formuleringarna, och inte minst i de hundratals smådikter som står som fotnoter och marginalklotter till terapisessionen. Dyrbara inblickar i skapande, i arbetslöshetsliv, i vad man kan kalla kärlekens och omsorgens ambivalens.

Som tidsdokument och som litterär erfarenhet kan jag därför inte annat än rekommendera Livdikt. Den är vad den utger sig för: en livbåt av ord. En hopplös räddningsrodd.

Men kom inte och säg att jag inte har varnat för att läsningen är en svettig upplevelse.

Och frågan står kvar vem Jönson representerar. Therese Eriksson väckte debatt i LO-Tidningen apropå att förra boken, Efter arbetsschema, snabbt uppfattades som en sanningsskildring från arbetslivet. Hatet hyllades.

Man får nog helt förenklande säga att han representerar utanförskapet. Och att det ser helt annorlunda och jävligare ut än när det presenteras i form av statistik.

”nu, när jag inte har något jobb eller någon inkomst, kan min fru inte längre behärska avskyn mot mig, den exploderar, vid minsta incident. Det är också allt längre mellan utövandet av de sexuella tjänsterna. Jag måste liksom kräva det, och liksom få igång hennes kropp, utsöndringarna, sekreten – det biologiska (som även lär gå igång hos våldtagna, och öka självskammen), mot viljan, mot minnet, mot henne”

Lyssna också: Johan Jönson läser ur Livdikt.

Läs också: Therese Erikssons anmälan av Efter arbetsschema i LO-Tidningen.

Kultur i arbetslivet existerar inte

2010/04/23

Pratar med en ABF-ombudsman. Ketchupeffekten har slagit till så att en studiedag inom projektet ”Läs för mig pappa” kan bli av i maj. Plötsligt rasade det in anmälningar. På programmet står författarsamtal, bokprat och biblioteksbesök. Konceptet är fortfarande genialt och djupt demokratiserande: både papporna och barnen kommer in i bokläsandets värld.

Men kulturpolitiskt sett har LFMP degraderats, sjunkit ordentligt i rankningen. Kultur i arbetslivet är inget prioriterat område längre, utan varje projekt får vackert ställa sig i kön tillsammans med alla andra bidragsäskare.

Det slutliga tecknet på förfallet är att Kulturrådet nyligen avskaffade referensgruppen för Kultur i arbetslivet, efter att regeringen dragit in alla speciellt öronmärkta pengar, dvs tagit sin hand ifrån själva viljan att koppla läsfrämjande och folkbildning till arbetsplatserna (och till fackförbunden).

Det finns så att säga inte längre nånting som heter ”Kultur i arbetslivet”.

Bara ett genialt koncept och en inarbetad tradition som hamnat ute i kylan. Brr.

Jag tänker att det inte bara gör allt krångligt och motigt utan även handlar om legitimitet. Att det till exempel är mycket lättare att våga begära ledigt för en kurs som har statens välsignelse, ifall det finns ett underförstått godkännande av tanken att din och dina barns bildning är en del av demokratins framåtskridande. Ett slags stämpel.

Poesikväll

2010/04/22

Det händer ju faktiskt hela tiden grejer som görs för sin egen skull. När ett gäng poeter inte kom iväg till festivalerna de var inbokade på anordnades raskt en satellitfestival på Söder, ikväll, på Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5, från klockan 17.

Poesifestivalerna Siiristanbul och Huangsham som just nu pågår i Turkiet respektive Kina öppnar en satelitscen på Södermalm i Stockholm under torsdagskvällen. Poeter som borde varit där läser istället här och festivalen skypesänds till Moderländerna.
På Kafé Klavér kan man dricka vin, äta god mat och lyssna till Kinesisk, Svensk och Turkisk poesi under kvällen.
Bland de medverkande: Kjell Espmark, Eva Runefelt, Arne Johnsson, Sara Mannheimer, Özkan Mert. Därtill flera andra.

Själv medverkar jag tillsammans med Ísak Hardarson och läser upp översättningar av hans dikter.

Poesi är en kollektiv pryl, just därför att den är så ensam och utsatt.

Trattparadoxen

2010/04/21

Städade, dvs la böckerna i ett nytt system som frigjorde ett sammanträdesbord. (Arkeologiskt fynd från 50-talet…) Och tänkte samtidigt på orimligheten i att det kommer ut kvalitetsböcker som aldrig förr, skönlitteratur och facklitteratur, inhemskt och översatt, klassiker och nydanare. Men den når bara undantagsvis fram till sina mottagare. Bokhandlar (de flesta) och kultursidor har ett jättesmalt sortiment + nåt slags slumpurval som gör att vissa lyfts fram lite hipp som happ.

Borde det inte vara ett journalistiskt arbete att skapa systematik i det här flödet? Så att t ex en kultursida som LO-Tidningens gör det möjligt att överblicka vissa tämligen löst definierade kategorier (arbetarlitteratur, samhällsvetenskap) på olika nivåer, varav några med extra fördjupning.

Recensionen som ett av många möjliga medier i en allmän ambition att ge överblick. Inte som den alltför trånga kanal som överbelastas när den försöker överblicka. Ursäkta bildspråket, jag tänker högt…

Tack Eva

2010/04/21

Det är sorgligt att Eva Adolfsson är borta, men man blir glad av att tänka på hennes gärning. En intellektuell med höga krav och ypperlig smak som till slut tar steget och börjar skriva märklig skönlitterär prosa, t ex romanen Förvandling.

Jag plockar fram hennes essäer och den viktiga antologi om kvinnliga arbetarförfattare som hon medverkade i och låg bakom: Vardagsslit och drömmars språk.

Sen gör jag mig en bild i minnet av hennes litteraturkritik som alltid bejakade viktiga saker, och som alltid var lärorik när den kom med anmärkningar. Några få gånger lyckades jag få henne att medverka i LO-Tidningen.

Den bästa omedelbara hyllningen är att besöka kvällens seminarium på ABF Stockholm, som visserligen är ägnat en annan folkbildare och Ord&Bild-redaktör, Lars Bjurman, men där minnet av Eva Adolfsson också kommer att vara närvarande.

Och typiskt nog kan jag inte gå själv, eftersom jag är inbokad på en uppläsning i salen bredvid – om nu Jón Kalman Stefánsson lyckas ta sig förbi askmolnet…

Bananer, dokumentärfilm och sanning

2010/04/20

Ikväll blir det bananer till efterrätt. SVT visar Fredrik Gerttens dokumentär Bananas! – en skildring av några f d plantagearbeteres juridiska process för att få ersättning och upprättelse sen bekämpningsmedlen gjort dem ofruktsamma, med företagets goda minne.

Jag skrev uppskattande om filmen när den hade biopremiär (Länk till artikel i LO-Tidningen). Men alla var inte överens, utan tyckte att Bananas! var ett så klantigt konstverk att det knappt kunde tas på allvar, t ex Hynek Pallas.

Med andra ord en parallell till Alakoskipalavern och alla andra skärmytslingar mellan kraven på samhällskritiskt innehåll och formförnyelse.

Jag tycker dock fortfarande att Bananas! funkar, trots eller kanske på grund av att den inte har riktig kontroll över sitt material.

Slutintrycket blir av en orättvis värld där det pågår en ständig kamp,om vem som definierar verkligheten medan flertalet slavar och dör.

Se den! Och missa heller inte de återstående dokumentärfilmerna i SVT:s satsning på vår tids mest samhällskritiska genre, dokumentärfilmen.

CD v 16/10: Dan Andersson på elgitarr

2010/04/19

Kan man tänka sig att Dan Andersson kommit med tåget från Finnmarken och handlat en elektrisk Rickenbacker-tolva i en gitarraffär i Stockholm? Nej, svarade jag vid första lyssningen. Nja, vid andra. Jodå, vid tredje.

Basse Wickman sjunger med spröd, ljus röst och Magnus Lindberg med grövre, mer skrovlig. ”Omkring tiggarn från Luossa” klingar och klirrar mitt emellan Hootenanny Singers och The Byrds.

Bengt Eriksson

Artister: Magnus Lindberg + Basse Wickman.

Cd: Vita lögner + Svarta ballader, Volym 1.

Skivbolag: Capitol/EMI.

Lyssna på albumet (Spotify).

Lyssna på arbetet med ”Brooklandsvägen” i studio (YouTube).