Gräv där du står

Anders Rydell förutspår i uppsatsen ”Mastodontkultur” att kulturen sån vi känner den kommer att få så överväldigande konkurrens – av å ena sidan superkommersiell multinationell hitindustri; å andra sidan gratis amatörkultur – att den i brist på kanaler kommer att förtvina och bli en högst marginell företeelse.

Den dödsdömda sektorn kallar han ”den traditionella medelklasskulturen”.

Jag tror att hans analys är en provokation för att få folks arslen ur vagnen och börja gräva de där kanalerna som saknas.

Låt vara att de stora intäkterna – framför allt från kringförsäljning – kommer att gå till några få jättehittar. Men i den karta Rydell ritar upp framstår amatörkulturen som en ofruktsam öken, inte som en publik, en offentlighet.

Är inte kanalgrävaruppdraget helt enkelt att skapa möjligheter att få tag på kultur – traditionell och icketraditionell – för allt fler, och betala för den, på olika sätt: genom köp, genom folkbildning, via skatten?

Ett enormt bevattningsprojekt, där spadarna väntar på var och en.

Isländsk utflykt till framtiden

Jag utlovade en isländsk association apropå reklam som riktar sig till den enskildes konsumentprofil.

Andri Snær Magnússon, som gjort världssuccé med boken och filmen Dreamland, gav 2002 ut en framtidsroman, Lovestar, som utspelas på ett Island som fått ekonomiskt världsherravälde på grund av en serie uppfinningar som griper in i människors innersta liv.
Först var det fråga om en ny kommunikationsteknologi byggd på fåglarnas medfödda orienteringsförmåga. Deras känslighet för att uppfatta vågor återskapas i en apparatur som gör varje människa uppkopplad direkt via perceptionsapparaten med resten av världen, och samtidigt ständigt övervakad och identifierad.

Enorma databaser vet allt om varje människa och kan utsätta honom eller henne för specialdesignad reklam och övertalning, framför allt via den lägsta kasten människor, ”galarna”, som – t ex på grund av personlig konkurs – ofrivilligt ropar ut reklamslogans eller påminnelser till dem de möter, sedan dessa identifierats. Man kan också t ex beställa personliga uppmuntringar och peptalk.

I denna värld – där det finns andra märkliga uppfinningar, t ex ofelbar äktenskapsförmedling och begravning genom raketuppskjutning – återberättar Andri en kärlekshistoria och en apokalyps. Den är märklig, liksom den barnbok av honom jag översatt: Berättelsen om den blå planeten.

Men det var de där galarna jag tänkte på i samband med diskussionen om framtida konsumtionsmönster. Plötsligt kommer en vilt främmande människa fram till dig och vet vad du vill ha och vrålar att det finns i butiken runt hörnet – och han är styrd av en databas som vet allt.

Nya institutioner

Det finns intressanta beröringspunkter mellan (minst) tre av bidragen i antologin Framtiden är nu, Kultursverige 2040. Googlehöjdaren Nicklas Lundblad diskuterar kunskapens form, kulturekonomidocenten Emma Stenström ser två utvecklingslinjer inom universiteten, och den man som står för mätningar av våra kulturvanor, Rudolf Antoni, tittar djupt i sina resultat.

Alla tre beskriver en skiktning mellan en elit som bygger sina egna institutioner och en massa som får hålla till godo med kunskap på burk. (Okej, detta är att överdriva deras förfinade och kunniga resonemang.)

Eller omvänt: att den som själv, i samarbete med ett eller flera kollektiv, är med om att bygga formerna för kunskap och kunskapssökande och experiment, att han eller hon är så oändligt mycket starkare.

Antoni om en undersökning han genomfört: ”De som läste böcker av författare som många andra läste, läste i betydligt mindre utsträckning.”

Finns här inte en ljusglimt för folkbildningen? Chansen att skapa mångfaldiga former av kunskapskollektiv och på så vis möta masskulturens och massutbildningens likriktning.

Det frusna nuet

Daniel Johansson gör ett intressant tankefel när han i kapitlet ”impulsekonomi” ska skissera internet i framtiden. Detta har med själva uppdraget att göra mer än att det bygger på en analys.

Han utgår nämligen från ”att de företag som under 2010-talet befäst sina positioner kommer att behålla dem under lång tid”. Google, Facebook och Youtube till exempel. Argumentet är en parallell med framväxten av industrisamhället.

Jag tycker det låter som en metodisk nödvändighet. Att man måste frysa nuet för att enligt uppdrag kunna skåda in i framtiden.

Men där ser han intressanta saker: vars och ens konsumentprofil som offentlig information, inklusive sånt som politiska värderingar. I enorm högupplösning, som grundval för extremt riktad reklam.

Men, kan man invända, vi vet ännu inte vilka former det där håller på att ta sig, och hur de företagen kommer att se ut.

Jag associerar till en isländsk roman och ska berätta om den i ett kommande inlägg.

Vad har jag gett mig in på!?

Det är ett vansinnigt projekt det här att kommentera en antologi kapitel för kapitel. Men jag ska försöka fortsätta i maklig takt. Det är ett experiment för att lösa ett olösligt problem. Detta att anmäla antologin Framtiden är nu. Kultursverige 2040 i form av en serie bloggar. (Det är 31 bidrag…)

Nämligen att antologin är ett så vanligt publiceringsforum för att få igång folk att skriva. Var och en på sitt vis (åtminstone de läsvärda). Men sen är det som förgjort att förmedla det där i tidningstext.

Man kan slå ner på en enstaka tanke. Eller försöka göra en syntes. Eller ännu värre tolka antologin ifråga som ett tidsfenomen. Men det blir aldrig bra.

Så: funkar det här och jag har tid att skriva, då kan man tänka sig att kommande antologier läggs ut för bloggrecension.

Ja, möjligheterna är så många och tiden är så knapp.

(Enstaka böcker kan man också tänka sig.)

Att imitera en stad

Tre bidrag intill varann i antologin Framtiden är nu handlar om den moderna stadens politiska geografi och kan därför tas upp tillsammans.

Jan Åman ställer de självorganiserande städerna i fattiga länder mot vårt samhälles genomplanerade projektering:

”Arkitektyrket är förvandlat till dekoration på ett i förväg kalkylerat och budgeterat stadsplanelandskap, med färdiga volymer och innehåll. Man har försökt imitera en stad snarare än att vara det, därför att det offentliga och det privata smält samman till ett ingenting, där ingen vågar ta beslut och där ingen vågar något.”

Evelina Wahlqvist skisserar en kreativitetens geografi, en ”placefulness”, och Rasmus Fleischer utvecklar sin slogan från Det postdigitala manifestet om att ”Kulturen måste äga rum” till ett försvar för de oförutsebara mötena:

”Men just detta att i nuet drabbas av någonting oväntat som vi måste ta ställning till, det är stadsrummets kulturella styrka.”

Observera detta ”vi” och den därmed sammanhängande tanken om ”kollektivt urval”. Och önska att den måtte ha fått genomslag till 2040.

En utvidgad vardag

Sven-Eric Liedman fångar i sin skiss ”Våra val” framtidsfunderandets dubbla register: de grundläggande samhällsproblem som alltid måste lösas och de oväntade tillskott som nya tekniska landvinningar kan ge. Många är numera uppkopplade nästan överallt. Men:

”De mobilbesatta människorna på bussen lever knappast i en virtuell värld utan snarare i en utvidgad vardag.”

De tekniska förändringarna rubbar ingenting i grunden, tycks Liedman mena – och i synnerhet är strävan efter ökad jämlikhet lika oundgänglig som nånsin.

Vad är djup och vad är yta?

Under läsningen av redaktörernas inledningsessä i antologin Framtiden är nu. Kultursverige 2040 stannar jag till vid en mening, Tobias Nielsén och Sven Nilsson skriver:

Också i framtiden kommer det oförutsebara att inträffa och förändra sakernas tillstånd i grunden och på djupet.

Tanken är fläckfri, och ingår i ett resonemang om hur det svenska samhället har förändrats sen 1980, hur folks livsmål har skiftat och den svenska modellen slimmats ner till ”light-versionen”.

Men vad avses med grunden och djupet? Det vill säga: vad är motsatsen?

Jag känner en brist på ideologikritisk dimension här. Måhända är den viktigaste förändringen i sakernas tillstånd att det har skett en omkastning så att (med Zizeks slogan) kapitalismen har blivit natur?

Grunden har inte bara förändrats, utan det har kommit en ny grund, som vi kallar för Ekonomin (i bestämd form). Och därmed har även vår syn på oss själva förändrats. Sak och sken har bytt plats. Ska bli kul att se vad Sven-Eric Liedman har att säga i sitt bidrag, när jag nu vänder blad…

”Framtiden är nu”

Så heter en antologi där 31 specialister blickar framåt mot Sverige och Världen år 2040, med särskilt fokus på konsten och kulturen. Det vill säga samma upplägg som föregångaren NOLL NOLL, där ett liknande gäng sammanfattade årtusendets allra första decennium.

I förordet konstaterar redaktörerna Tobias Nielsén och Sven Nilsson ”en realistisk, nästan försiktig hållning i artiklarna”.

Redan det låter intressant. Så istället för att göra en ansträngd sammanfattning, kommer jag att föra en läsjournal på bloggen och plocka små guldkorn ur de respektive artiklarna.

Läs mer på förlagets hemsida.

På tal om framtiden äger årets upplaga av Socialistiskt forum rum på ABF-huset i Stockholm lördagen den 27. Det kommer rapporter därifrån också.