Trendspaning

Litterära priser är inte oskyldiga. Fråga mig som just nu sitter med hjärnan i djupa veck i två litterära juryer. Kollektivt tankearbete är så sällsynt numera att man får insikter när man prövar påt.

Ta de två Ivar Lo-priserna, det ena byggt på hans testamente, det andra i namn av fackföreningsrörelsen. Det ena går till en avhandling om Ivar Los reportage om åldringsvården, det andra till Sven Lindqvist. Läs stämningsrapport från presskonferensen.

Det är alltså den engagerade fackprosan som lyfts fram, på bekostnad av litteraturen. Det finns förklaringar till det – bland annat står det i statuterna för det personliga priset att det ska gå till ett akademiskt arbete vart fjärde år – men det betyder nånting också, kan ange en strömkantring beträffande vad som anses centralt i samhället.

Och fackböcker säljer mycket pålitligare än skönlitterära böcker.

Jag har ingen värderande invändning mot det här. Och Lindqvist är en sann konstnär.

Men jag tror mig kunna säga att skönlitteraturen har fått minskat inflytande. Just nu i alla fall.