Sanningen om Berns

Fick nyss ett brev i egenskap av medlem i PEN-klubben, från ordförande Ola Larsmo. Det är en sammanslutning för mänskor som jobbar med det skrivna ordet, vars syfte är att på olika sätt verka för yttrandefrihet och stötta kollegor som hamnar i klammeri med makten.

När Lena Kallenberg välförtjänt erhöll Bernspriset, i egenskap av framstående Stockholmsskildrare – ett pris som delas ut av PEN-klubben – uppstod ett problem. Den pågående konflikten med SAC och anklagelserna för att utnyttja papperslösa som arbetskraft gjorde det tvivelaktigt att hålla prisutdelningen på Berns, som traditionen bjuder.

PEN tillsatte då en egen utredning för att komma fram till fakta. Den sticker inte under stol med att problemet med utnyttjande av papperslösa finns, och att Berns inte har ett fläckfritt förflutet. Men slutsatsen är ändå den följande:

”Efter genomgången av materialet från såväl SAC som Berns kan vi konstatera att parterna idag faktiskt är överens på den punkten: det arbetar idag inga papperslösa flyktingar på Berns.

Hela konflikten går tillbaka på förhållanden som gällde under perioden 2004-2008. Berns menar att man genom att idag utnyttja en seriös städentreprenör tagit sitt arbetsgivaransvar. SAC menar att man inte kan släppa det som skedde under en annan entreprenör.”

Jag blir glad över att vara medlem i en organisation som går så grundligt tillväga i en jobbig och känslig situation. Men jag får också en stark inspiration av detta föredöme: intellektuella som kan läsa och tänka själva ställer upp som skiljedomare och formulerar på egna villkor vari en upprivande aktuell konflikt består.

Tänk om detta blir den nya trenden efter all snabb åsiktsjournalistik. Jag tänker också på vissa bloggar som är ett föredöme beträffande redighet. Revisorsuppdraget att kartlägga konflikterna.